Fylgjans blogg

Fylgjans blogg

Om bloggen

Här samlar jag lite tankar.

Pata pata

LivetPosted by Fylgja Sat, June 25, 2016 20:12:55

När min dotter var i lågstadieåldern, såg vi en film vars handling gick ut på att huvudpersonen enligt den avlidna barndomsvännen, var den enda som visste vart askan skulle strös efter kremeringen. I en timme fick vi följa huvudpersonen – en changerad alkoholiserad kille – i jakten efter platsen. Det var en resa både fysiskt och psykiskt för honom, men även emotionellt i oss. När filmen slutade med att han naturligtvis kom på det - en pir vid havet – och lät askan spridas för vinden och man samtidigt ser en mås flyga in i bild, sa min dotter ”Så vill jag också begravas! Jag vill strös över havet och bli en mås!”

Lite på det temat, kändes det som när vi planerade min fars begravning. Vi ville ha en enkel och lättsam ceremoni, med både traditionell och personlig musik och det var det här med den personliga musiken, som ställde till det. Hans favoritlåt var Pata pata med Miriam Makeba, sa min mamma och vi skrattade lite och jag minns alla dansstunder i min barndom till världsmusik a la 60-70tal. Men den kan man väl inte spela på en begravning, eller...? sa hon. Vi instämde, att det kanske var lite väl… vi måste ju ta hänsyn till de andra begravningsdeltagarna.

Det här med att ta hänsyn till begravningsdeltagarna, har varit på tapeten tidigare. En begravningsakt är både en hyllning och ett avsked för dem som finns kvar och när jag som 30-åring sa ”När jag dör vill jag att alla ska ha orange kläder på sig och blåsa såpbubblor” protesterade en svägerska ”Du kan väl inte tvinga mig att ha på mig orange (en ful färg), när du är död heller.” … Nej hur viktigt var det egentligen. Man ska visa de efterlevande hänsyn. Därför släppte vi pappas favoritfärg rött, omedelbart… (fast tanken om något rött hängde kvar rätt länge och min syster hade röda skor på sig på begravningen...)

Så jag letade musik i 3 veckor och jag hittade 3 psalmer, men vad som skulle ersätta Pata pata, det kunde jag inte hitta. Jag letade gospels, men ingen som var ”rätt”, d.v.s. typ Harlem gospel choir.

Min pappa var ingen vanlig man. Han var lite annorlunda och gjorde vad han ville, men utan att skada någon annan. Många kamrater såg upp till honom, då han både såg bra ut, gjorde goda idrottsresultat och hade en mystisk aura – d.v.s. han hade en stor integritet och släppte inte många in på livet. Dock visste det flesta vem han var och jag kände att det förpliktade att vara min fars dotter, inte minst behövde jag vara lagom tränad och göra OK resultat i olika idrottsliga sammanhang. Han själv dock, slog sig aldrig för bröstet, utan presterade och log.



Begravningsdagen närmade sig och jag kände bara, att nu ger jag upp. Pratade lite med min chef som är musikkunnig och nämnde Pata pata ”Varför inte?” svarade hen. Ja… varför inte egentligen och när mötet med prästen ägde rum, hade osäkerheten övergått i säkerhet. ”Ja men de går väl bra, sa prästen. Vi vill inte vara krångliga!”

Sagt och gjort i hans livsteckning av pappa, vävdes musikstyckena in eftersom. Psalm 256 ”Var inte rädd”, en tröst för alla, ”Pärleporten som han älskade att sjunga på ”hemmet”, Psalm 524 ”Bred dina vida vingar” som ursprungligen var en aftonsång för barn och när alla ord var sagda, så ljöd Miriam Makeba och Pata pata genom högtalarna i det lilla kapellet och ingen stund var vi så nära honom som då. Visst dansade han där framme i sin röda t-shirt? Jo… det gjorde han alldeles säkert!

När vi kom ut ur kapellet kom 3 sjöfåglar och flög varv efter varv ovanför oss. Det är de här tecknen, som vi alltid får men kanske inte alltid ser... Jag vet inte vem som såg dem först, men där stod vi 13 st med näsorna i vädret och upplevde samma tecken... Samma 3 fåglar, som jag själv ritade till i dödsannonsens bild... <3














  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.