Fylgjans blogg

Fylgjans blogg

Om bloggen

Här samlar jag lite tankar.

Hjärnan

LivetPosted by Fylgja Sat, July 20, 2013 19:43:40

Idag har jag läst i boken Min stroke, av Jill Bolte Taylor, en hjärnforskare som vid 37 års ålder fick en hjärnblödning i vänster hjärnhalva. Tanken med att läsa boken, var att dels förstå strokeprocessen, men också ta del av den andliga upplevelse som författaren fick.
http://www.bokus.com/bok/9789170028564/min-stroke/

När jag läste boken, återupplivades dock inte bara minnena av min mans stroke i maj och vistelsen på Umeå universitetssjukhus... Nej, något annan helt otippat överväldigade mig. När hon beskriver hjärnans uppdelning och sin upplevelse av att tappa funktionerna i vänster hemisfär och därmed upplever tillvaron starkare med den högra, då kommer minnena från min egen utbrändhet och svallar över mig som en tsunami.

Vad är det jag upplever då?

Dels kommer jag ihåg minnena av att tappa kognitiva funktioner och även om effekterna av en långvarig hjärnstress är en lightversion av skador som kan uppträda efter stroke, så är det påtagligt att det finns likheter i upplevelserna:

-Att inte förstå vad folk säger till en.

-Att inte kunna läsa texter och som värst inte ens kunna tyda längre ord.

-Att uppleva allt så mycket starkare sinnesmässigt; alla ljud, ljus och färgintryck blev så mycket intensivare.

-Att sorteringscentralen var satt ur spel och därmed förmågan att urskilja det viktiga ur svallet av synintryck, var än man befann sig. T.o.m i skogen (du skulle bara veta hur många träd det finns i skogen och hur många nyanser av brunt, grönt och grått, som det finns och som alla gör gällande att just den är viktigast. Trodde du asfalten bara var grå? Glöm det. Den har ett otal nyanser åt både grönt och lila)

-Att ibland tappa förmågan till att känna igen… och hur det kändes att helt plötsligt inte känna igen mina elever, där de satt framför mig. Att undra vilka de var, med en halv termin avverkad.

Dels kommer sorgen över att vara oförstådd och sedd som konstig under många år. Inte så konstigt, att folk tyckte det var obehagligt. Jag kan förstå det, men sorgen blir inte mindre för det, för jag UPPLEVDE reaktionerna och minerna. Allt från att bli behandlad med en medlidsam klapp på huvudet eller som en idiot, till totalt undvikande. Jag vet inte vilket som var värst, men från högpresterande och lyssnad på... till idiot, är en stor förändring.

Men det som kommer som den starkaste känslan är ilskan och den riktar sig till alla inkompetenta läkare, som jag har mött genom åren. Professionella som ville gå efter sin mall och inte lyssnade på mig. Jag har inte depression. Jag är inte deppad. Det är hjärnan... hjärnan... HJÄRNAN, som inte fungerar som den ska!


Jag kommer ihåg läkaren, som nästan bad om ursäkt när h*n förmedlade resultatet från den 2:a neuro-psykologiska utredningen 2008. H*n hade varit väldigt spydig mot mig och pratat i psykologiska termer. Den psykologiska resan var dock redan förbi, för mig. Överbelastningen hade gjort, att jag hade gått över i den fysiologiska avdelningen, där inga förändrade tankemönster hjälper. Där hjärnans kopplingar helt enkelt inte fungerar som de ska.

Jag tänker också på den läkaren som faktiskt satte diagnosen 1998 och som inte förklarade någonting, t.ex. hur viktigt det är med vila.

Allt det här väller över mig nu. Idag. Den 20:e juli 2013, då jag kommit ut på andra sidan och jobbar heltid igen. Inte för att försäkringskassan tvingar mig (som 2002 och 2004 och nästan 2008) utan för att jag faktiskt är redo. Frisk nog. Läkt. Inte p.g.a. landstingets eller företagshälsans läkarexpertis, utan för att jag fått vila med lagom belastning i lugn och ro utan försäkringskassa i hälarna (med sjukersättning), men också alternativa metoder som shamansk soul retrieval och en hel del Soul Body Fusion, som har lagt grunden för ett gott tillfrisknande.

Men så kommer också det andra: glädjen över den utveckling som skett i mig under de här 15 åren. Alla upplevelser med höger hjärnhalva... och så mycket bättre liv jag har idag... och insikten om att de som dömer, är små, små människor.

Och det slår mig, att jag nog borde skriva den där boken i alla fall... smiley

.


CITAT // ... Stressexponeringens längd tycks vara avgörande – vid kortare exponering förekommer temporära förändringar i hippocampusområdet som kan försvinna i och med en bättre livssituation. Om stressexponeringen blir långvarig kan individen överskrida en viss gräns, där skadorna blir mer permanenta. Den senaste forskningen på Karolinska Institutet visar att skador i centrala nervsystemet inte alls är så permanenta som vi tidigare trott. Reparationsarbetet i nervsystemet tycks dock ha en annan tidsaxel än reparationer i andra system i kroppen, vilket kan innebära att det tar månader eller år innan man blir helt återställd... //
http://www.stressmottagningen.nu/stress-och-stressjukdomar/utmattningssyndrom/










  • Comments(3)//blogg.fylgja.net/#post62