Fylgjans blogg

Fylgjans blogg

Om bloggen

Här samlar jag lite tankar.

Stroke!

LivetPosted by Fylgja Sun, May 26, 2013 11:42:19

Jag är inte den som går och oroar mig i onödan, men en verkligt stor oro har legat i en egen liten vrå i 32 år: Oron över att min man - som flera i hans släkt - också var bärare av ett aneurysm (pulsåderbråck) i hjärnan. Tisdagen den 14/4 kl. 9 visade det sig att det var så. Aneurysmet brast. Stroke.

Tillfälligheter… En hel ledig vecka, med en skön tillvaro i vårt lilla paradis i Jämtland. Han skulle fixa och dona. ”Klättra inte upp och ta bort getingboet när du är ensam – be någon vara med”, var mina sista ord i telefonen på måndag kväll. Jag kände oro.

Han skulle bara göra 3 timmars arbete den där veckan. Ett personalmöte den 14:e mellan kl.9 och 12. Strax efter kl. 9 börjar han må illa och går ifrån mötet. Några minuter efter, hittas han av en kollega.

Just den dagen… just den tiden…

Jag tackar rådiga kollegor, duktig ambulanspersonal i Bräcke och kloka läkare i Östersund. Sedan: Riktiga proffs i Umeå. Endovaskulär neurokirurgi heter metoden, som kan laga trasiga kärl i hjärnan.

http://www.lio.se/Nyhetsarkiv/Nyhetsarkiv-2005/Han-tar-dod-pa-tumorer-i-hjarnan-och-satter-stopp-for-pulsaderbracken/

Under den här tiden, har jag suttit vid min mans sida på neuro-intensiven, så mycket som jag fått. Varit där för honom, som stöd, gett honom kärlek och healing, varit där för att berätta om verkligheten när hans upplevelser och virriga tankar löpt amok. Antecknat hans andliga upplevelser. Våra band... Precis som vid min dotters komplicerade förlossning - när han var vid min sida - har jag funnits vid hans. I en bubbla. Vår bubbla. Vi som vill dela hela livet med varandra.

Och min dotter... ❤ ❤ ❤
De första kritiska dagarna var vi tillsammans i Umeå. I vår bubbla av orolig väntan. I stöd och kärlek. Utan dig min dotter, hade det varit betydligt tuffare.

Vi har en gemensamma upplevelsen där på kaféet, när vi funderade på hur länge operationen skulle ta... Klockan blev 14 och vi fick båda en kraftig fysisk känsla i kroppen. Hon en klump och jag en kår... Jag blev riktigt orolig och började skicka healing.

Så där... i det annars tysta kaféet fylldes rummet av musik. Inte vilken musik som helst... utan Proclaimers med 500 miles:

"When I wake up, well I know I'm gonna be,

I'm gonna be the man who wakes up next to you.

When I go out, yeah I know I'm gonna be,

I'm gonna be the man who goes along with you..."

Jag brast i tårar och när musiken skruvades ner igen, undrade vi verkligen vad det där skulle säga oss. När vi gick till IVA kl.16:30, frågade vi när operationen varit klar. Kl. 14 svarade sköterskan. 14:00!

"Proclaimers... Det hade lika gärna kunnat vara Nina Simone med My baby just care for me", sa jag på kvällen. Nästa dag, när vi skulle äta lunch på samma kafé satt ett gäng äldre herrar och underhöll med soft musik. Vi satte oss ner, tog första tuggan och vad kommer då? My baby just care for me! Hur stora var oddsen för det?!

Imorgon får han komma till Sundsvalls sjukhus.

Nu väntar rehabilitering.

Vi kan snacka om "tur i oturen" på många sätt.

TACK till Allt och Alla, som verkat för att han ska få fortsätta leva!


❤ ❤ ❤ ❤ ❤

  • Comments(4)//blogg.fylgja.net/#post59