Fylgjans blogg

Fylgjans blogg

Om bloggen

Här samlar jag lite tankar.

Vårens första dag

ShamanismPosted by Fylgja Wed, March 20, 2013 12:21:30

Vårens första dag

och jag vill va' med,

och jag vill va' så med,

så att jag kan se

att jag är en del av allt.

( ... )

Låt mig vara, låt mig vara... litet till,

jag är... jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig finnas... litet mer,

jag är... jag är inte beredd att dö än,

inte än. /Laleh

.

Vårdagjämning. Ljuset kommer för att allt ska spira... och ett barn dör. Går det någonsin att förstå?

Den mor som burit sitt barn... familj... släkt, vänner, bekanta... Nej, antagligen inte...

Jag vill skriva om det här idag, efter att jag försvarat min handling att lägga ut Lalehs sång tillsammans med de ord, som jag avslutar den här texten med, på ett socialt forum. Någon kände obehag. Jag har kvar texten och sången ytterligare ett tag, men förklarar gärna hur jag tänker och känner. Vi pratar alldeles för lite om döden.

Jag tänker att vi närmar oss döden på olika sätt beroende på våra erfarenheter, vår livssyn och hur vi tidigare tagit oss igenom trauman. Ingen kan säga till någon annan vad som är rätt, fel, eller diktera villkoren för hur man bearbetar sorg. Ingen kan säga hur lång tid det ska ta... men när nya trauman kommer, kan det vara lättare, om vi är färdiga med våra gamla.

...

Döden var inte särskilt närvarande i min barndom. Det var äldre människor som gick bort. Något helt naturligt, men även det kan var svårt att hantera. Jag minns när min farfar dog. Jag var 16 år och mådde inte särskilt bra då.

Det är först i vuxenlivet som jag kom i kontakt med det oacceptabla: Unga människor som går vidare alldeles för tidigt. Det startar tankar och de utvecklas efter hand.

Skulle du orka leva vidare om jag dör, frågade jag min man för 30 år sedan. Hans svar chockade mig, för han sa ja. Då hade jag få egna erfarenheter av döden och bara tanken på att någon närstående skulle försvinna ifrån mig, gav mig ångest. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och nu kan en del tycka att jag verkar... kall? Men bakom det du kanske tycker verkar kallt, ligger erfarenheter med mycket känsla och en lång bearbetning av livets sorger och glädjeämnen... Det har gett mig en annan infallsvinkel. Jag är inte kall. Möjligen analytisk, men absolut inte kall.

Det här handlar ju om den syn vi har både på livet och döden. Jag ser livet som en ständigt pågående cykel i olika existenser. Vi föds, "dör" och kommer igen i en annan form

Gå vidare. De orden är signifikanta för min inställning. För mig är inte döden en meningslös ändstation. För mig är det portalen till existensen mellan liven och ibland är besöket här på jorden kortare än vad vi anhöriga önskar. Det finns alltid en mening, men vi känner sällan till den. Idag - med den livssyn jag har - känner jag av det som prästerna kallar förtröstan. Jag kallar det tillit och tillförsikt.

Jag har en animistisk livsåskådning. Dessutom tror jag att vi alla hör ihop. Det här sättet att se på vår existens skapar en helt annan mening, än vad min kristna barndom, eller unga vuxna ateism gjorde.

Hur vet vi att det är för tidigt? För dem som går?

Kanske det är alldeles rätt - för dem?

Tiden kanske ÄR uppmätt? Kanske man är färdig, när man går, även om livet blev kort? Och det är alla vi som är kvar, som inte visste... att det faktiskt var dags ... ♥



...

Jag vill också tillägga till dig som inte känner mig: Det här skulle jag aldrig slänga i ansiktet på den mor som förlorat sitt barn. Det här är mina tankar och kanske någon annans... som faktisk har förlorat ett barn en gång.

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post57