Fylgjans blogg

Fylgjans blogg

Om bloggen

Här samlar jag lite tankar.

Pata pata

LivetPosted by Fylgja Sat, June 25, 2016 20:12:55

När min dotter var i lågstadieåldern, såg vi en film vars handling gick ut på att huvudpersonen enligt den avlidna barndomsvännen, var den enda som visste vart askan skulle strös efter kremeringen. I en timme fick vi följa huvudpersonen – en changerad alkoholiserad kille – i jakten efter platsen. Det var en resa både fysiskt och psykiskt för honom, men även emotionellt i oss. När filmen slutade med att han naturligtvis kom på det - en pir vid havet – och lät askan spridas för vinden och man samtidigt ser en mås flyga in i bild, sa min dotter ”Så vill jag också begravas! Jag vill strös över havet och bli en mås!”

Lite på det temat, kändes det som när vi planerade min fars begravning. Vi ville ha en enkel och lättsam ceremoni, med både traditionell och personlig musik och det var det här med den personliga musiken, som ställde till det. Hans favoritlåt var Pata pata med Miriam Makeba, sa min mamma och vi skrattade lite och jag minns alla dansstunder i min barndom till världsmusik a la 60-70tal. Men den kan man väl inte spela på en begravning, eller...? sa hon. Vi instämde, att det kanske var lite väl… vi måste ju ta hänsyn till de andra begravningsdeltagarna.

Det här med att ta hänsyn till begravningsdeltagarna, har varit på tapeten tidigare. En begravningsakt är både en hyllning och ett avsked för dem som finns kvar och när jag som 30-åring sa ”När jag dör vill jag att alla ska ha orange kläder på sig och blåsa såpbubblor” protesterade en svägerska ”Du kan väl inte tvinga mig att ha på mig orange (en ful färg), när du är död heller.” … Nej hur viktigt var det egentligen. Man ska visa de efterlevande hänsyn. Därför släppte vi pappas favoritfärg rött, omedelbart… (fast tanken om något rött hängde kvar rätt länge och min syster hade röda skor på sig på begravningen...)

Så jag letade musik i 3 veckor och jag hittade 3 psalmer, men vad som skulle ersätta Pata pata, det kunde jag inte hitta. Jag letade gospels, men ingen som var ”rätt”, d.v.s. typ Harlem gospel choir.

Min pappa var ingen vanlig man. Han var lite annorlunda och gjorde vad han ville, men utan att skada någon annan. Många kamrater såg upp till honom, då han både såg bra ut, gjorde goda idrottsresultat och hade en mystisk aura – d.v.s. han hade en stor integritet och släppte inte många in på livet. Dock visste det flesta vem han var och jag kände att det förpliktade att vara min fars dotter, inte minst behövde jag vara lagom tränad och göra OK resultat i olika idrottsliga sammanhang. Han själv dock, slog sig aldrig för bröstet, utan presterade och log.



Begravningsdagen närmade sig och jag kände bara, att nu ger jag upp. Pratade lite med min chef som är musikkunnig och nämnde Pata pata ”Varför inte?” svarade hen. Ja… varför inte egentligen och när mötet med prästen ägde rum, hade osäkerheten övergått i säkerhet. ”Ja men de går väl bra, sa prästen. Vi vill inte vara krångliga!”

Sagt och gjort i hans livsteckning av pappa, vävdes musikstyckena in eftersom. Psalm 256 ”Var inte rädd”, en tröst för alla, ”Pärleporten som han älskade att sjunga på ”hemmet”, Psalm 524 ”Bred dina vida vingar” som ursprungligen var en aftonsång för barn och när alla ord var sagda, så ljöd Miriam Makeba och Pata pata genom högtalarna i det lilla kapellet och ingen stund var vi så nära honom som då. Visst dansade han där framme i sin röda t-shirt? Jo… det gjorde han alldeles säkert!

När vi kom ut ur kapellet kom 3 sjöfåglar och flög varv efter varv ovanför oss. Det är de här tecknen, som vi alltid får men kanske inte alltid ser... Jag vet inte vem som såg dem först, men där stod vi 13 st med näsorna i vädret och upplevde samma tecken... Samma 3 fåglar, som jag själv ritade till i dödsannonsens bild... <3














  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post92

Tillbaka till Källan

LivetPosted by Fylgja Sun, May 29, 2016 00:48:38

Min pappa har dött. Vandrat över gränsen till de sälla jaktmarkerna - de oändliga skogarna och haven. Dit tiden inte finns.

Jag skulle kunna skriva många saker om min pappa, om vem han var och vad som kännetecknade honom, alla intressen han idkade. Men sanningen är att han inte har varit den personen eller gjort de där sakerna på ett bra tag. Den pappa jag kände - vår sportiga, dansanta, händiga, Tarzanpappa - han försvann in i Alzheimers demens. Kvar var en strimma, ett hopp och hans kropp.

Jag har redan sörjt hans bortgång och det kan kanske vara svårt för dig att förstå.

Två dagar har gått sedan han drog sitt sista andetag med min mors hand om sin kind. Jag kom dit en halvtimme senare och det såg ut som han låg och kikade på oss. Jag undrade flera gånger om han verkligen var död, men nästa gång jag såg honom den dagen, var det ingen tvekan. Själen hade lämnat hans kropp.

I morse gjorde han så ett besök först hos min dotter och sedan hos mig. Han var glad och nyfiken, men lite förvirrad. Jag frågade vad han gjorde hos mig. "Jag kollar på er jag" svarade han. Undrade vad som var i görningen. Skrattade, var nyfiken och frågade vad vi höll på med. Han visste inte att han var död och trodde inte heller på mig när jag sa det. Han skrattade åt mig och tyckte jag var lite tokig. "Död? Inte jag inte!"

Jag tror ändå att jag lyckades hjälpa honom till ljuset. Om det är så, känns det otroligt bra. Att hjälpa sin pappas själ till ljuset...

De senaste 10-12 åren har alla som jag haft en relation till och som gått bort, gjort ett besök. En del bara tittar förbi och någon har haft en hälsning. Jag söker inte kontakten, men jag har kanalen. Jag har förstått att alla reser tillbaka till Källan - eller ska man kalla det själs-Alltet - för att landa, bearbeta och invänta nästa liv.

Igår föddes en liten flicka i vår närhet. En lämnar och en ny kommer. "Går det alltid så där fort" undrade barnbarnet... Ja, vem vet hur det går till, när det blir ledigt för en ny?





  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post91

Värme!

KreativiteterPosted by Fylgja Fri, January 22, 2016 14:25:01
Igår fick jag en av de finaste responser, som jag någonsin har fått för mina målningar och det värmde i hjärtat. Jag har ju vänner med liknande intressen och som tänker rätt lika som jag själv och visst är det kul när de uttrycker sig positivt, men när det kommer oväntat... ja, då blir det speciellt.

Denna feed back kom inte från någon jämnårig väninna, utan den kom från en ung man och den förmedlades inte från honom själv, utan via min dotter. Vem är han då, denne unge man som föll för en av mina målningar och tog sig tid att betrakta den länge, noga och fånga essensen? Jo denna man är min 30-åriga svärson! smiley

Ja, så idag känner jag mig extra glad och tillfreds!



Nu hoppas jag på lite lugnare tempo, så jag får tid att göra nya målningar.
Det skickar jag ut i universum: Lagom mängd jobb och tid för att måla... det önskar jag mig!





  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post90

Nytt år och nya möjligheter

ShamanismPosted by Fylgja Fri, January 08, 2016 09:55:34

Det är nytt år! 2016! Hur gick det till? smiley

2015 gick snabbt och det är nog inte så konstigt att min upplevelse är sådan, med tanke på att jag bor och jobbar i två olika kommuner. Ja, t.o.m. olika landskap. Veckorna blir liksom halva.

2015 var ett jättebra år för mig och jag hoppas att 2016 fortsätter i samma anda. Nu vill jag också ha lite mer tid att ägna mig åt min firma, för det har jag inte hunnit med och det känns verkligen som en brist.

Jag förkovrade dock mig själv och det var inom det shamanska området. I oktober åkte jag till Skåne och träffade likasinnade. Förutom att jag lärde mig nya saker och befäste gamla, jobbade vi med varandra och helanden skapades i oss.

Det är härligt att ha verktyg som fungerar när man vill skapa ett bättre liv för en själv och andra. Det shamanska arbetet är ingen "quick fix", men det är en grundlig metod som är utprovad under tusentals år. Vi behöver justera för att matcha nutid, men det är en väl beprövad "metod". Snacka om referenser!

Jag kommer att fortsätta att ha distansfömedling av Soul Body fusion på tisdagar kl.22 och om du vill veta mer om det och se när det sker, kan du gilla min facebooksida: Fylgjans aktiviteter

Något annat som också betytt mycket för mitt välmående är EFT. Det kan du också läsa om på facebooksidan, eller på min hemsida (länk uppe till höger).

Om du vill prova på EFT och kan engelska, kan du gå in på den här sidan och följa Nick Ortners guidade "tapping".

http://www.thetappingsolution.com/blog/if-part-of-you-feels-broken/

Med detta vill jag önska dig god fortsättning på det nya året och en förhoppning om att vi ses på något sätt, i något sammanhang. smiley

/Lie









  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post89

Shamanism

ShamanismPosted by Fylgja Mon, October 19, 2015 22:08:59

Den andliga dimensionen i mig är en lång historia. Lite avbrott var det i de senare tonåren och som ung vuxen då jag försökte vara ateist, men man kan inte vara ateist om man är kallad. Jag provade på lite olika saker under 90-talet och ganska snart insåg jag att healing var något som kändes riktigt. Att göra något för någon annan är en kärleksfull handling och det föder goda cirklar.

2004 slog jag in på den shamanska vägen på riktigt och det har nu gått 11 år. Shamansk botekonst är något som känns särskilt rätt för mig, för att det är omfattande helanden som görs. Inte en lättvindig Quick fix, utan ett grundligt arbete tillsammans med andevärlden. Rejält och grundligt. Det tar tid.

De senaste 2 åren har jag haft lite paus. Händelser i mitt privatliv gjorde att jag bestämde mig för att ta det lugnt och leva ett jordat vardagsliv tillsammans med nära och kära. Det kan vara bra att ta paus ibland och inte minst när marken har varit i gungning.

Nu är pausen över: I helgen var jag på träff/kurs i Skåne och "aktiverade" mig igen. Tränade på tekniker och var med och gjorde helanden för oss som var där och andra som inte var där, men som hade skickat med deltagarna önskemål. 16 personer med en arsenal andehjälpare, jobbade på lördagskvällen för att helanden skulle bli gjorda. Nu hoppas vi på att det går vägen. Somt går fort, somt måste få tid på sig.

Det känns bra att vara igång igen. Bra för att jag mår bra av att få jobba på det här viset och bra för att jag knutit fler fina kontakter.

Vill du veta mer om mig och shamanism?

Kika in på: http://fylgja.net/om.html

.

.









  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post88

En sista hälsning...

LivetPosted by Fylgja Wed, July 15, 2015 14:49:27

Vi kände inte varandra så där jätteväl, men hon fanns i min sfär. Vi träffades några gånger per år. Födelsedagar, jul o.s.v. Vi blev släkt via de våra. Hon fick en plats i mina tankar. Hon sa att hon läste min blogg.

Så kom cancerbeskedet. En chock för alla och då... fr.o.m.. då fanns hon med mig i mitt hjärta. För hennes, hennes man och för våra barn och barnbarns skull. Hon var alltid med i mina tisdagsskick med SoulBodyFusion. Jag hoppades mitt engagemang lindrade. Att skicken gjorde att hon kunde känna sig tryggare i sin kamp mot cancern. Jag fick någon hälsning ibland.

Nu är kampen över. Hennes smärta är slut. Hon har fått frid. Jag skickade ett sista SoulBodyFusion-skick. Till hennes själ, som en kärlekshandling på vägen. Det var det mest sällsamma skick jag har varit med om. Energin studsade... Det har jag aldrig känt förut.

Igår kom hon förbi mig. Personifierad i en studsande energi. Hon tackade mig för alla skicken, gav mig en kram och hon visade att hon var glad och lycklig. Lycklig för att slutet ändå blev bra. Hennes kropp har gett upp, men hennes själv lever vidare med oss.

Tårarna rinner en skvätt. Varför gråter jag? Jag borde vara glad jag med, när jag fått ett sånt fint besked.... men jag är människa och jag hade gärna lärt känna henne mer. Klart man önskar att hennes barnbarn fått rå om henne lite längre, men när smärtan är svår lämnar man sina egna önskningar där hän och tänker på den som lider.

Jag är glad att hon slipper lida mer. Jag vet och hon har också visat: Hon är med oss ändå.

Så jag torkar mina tårar och ler...
Vi ses!










  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post87

Andeflickan

LivetPosted by Fylgja Wed, January 07, 2015 23:25:31

Hon var skygg, hon var ledsen och vi var bara tre stycken som oberoende av varandra hade märkt henne. Sekelskiftesflickan.

Ovan nämnda flicka är en andeflicka, som vi bara är några vuxna plus ett barn som har träffat. Barnet lekte mycket med ”spökena” som lill-liten, men blev som 5-åring väldigt skrämd av den ”arga flickan” som kikade upp bakom staffliet. Jag försökte efter det tillfället få kontakt med flickan, men hon var otroligt skygg och visade också att hon var rädd för att gå över på andra sidan. Det fanns någon hon var rädd för där. Jag försökte hjälpa henne, men lyckades inte.

I samband med en renovering av övervåningen, var vi flera som kände att energin i den delen av huset lättade. Även personer som annars inte säger sig känna sådant, upptäckte skillnaden. Jag har i flera år påtalat vikten av att vistas i hela huset, även om ärendena inte var så många till vissa delar, för jag kände att det blev andetätt där vi sällan var. Nu lättade det påtagligt och jag funderade över om renoveringar i gamla hus, är ett sätt att ta över... att sätta sin egen prägel och visa; här bor vi.

Så en kväll när jag var ensam hemma och satt och slötittade på TV:n, kände jag att hon var i rummet. Hon stod en bit ifrån, alldeles orädd och jag ägnade mig åt henne en stund. Du vet väl att det är renovering på gång här. Att det kommer att bli förändringar, sa jag … och hon nickade och visade med hela kroppen att hon var glad. Så kom hon fram till mig och jag gav henne en kram och strök henne lätt över håret. Jag sa åt henne att det är bra om hon håller till på tredje vind och inte skrämmer små barn. Så skuttade hon iväg i sin förklädesklänning, med det långa lockiga håret, studsandes runt hennes kropp.

Jag satt kvar med en sällsam känsla. Kände lyckan, som hon visat och log förundrat inom mig själv. Det är första gången som jag har tagit en andeflicka i min famn...







  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post86

Gott 2015

LivetPosted by Fylgja Wed, December 31, 2014 09:41:46

Idag är det sista dagen på 2014. Jag ser tillbaka på mitt år och ser ett fantastiskt år på många sätt. Samtidigt har det varit rätt ansträngande, men jag har lyckats balansera rätt och kliver över till 2015, med både den kroppsliga och mentala hälsan i behåll.

Det här var året då jag fick möjligheten att göra "Må-bra-måleri" med barn i strukturerad form - med många barn - och det är en fantastisk upplevelse. Det är alltid en fin upplevelse att vara med i människors processer, men med barn blir de så tydliga. Tre målningspass och en tjej har släppt all sin prestationsångest och prudentlighet och börjar ta ut svängarna och slänger penslarna till förmån, för sina fingrar. Wow, det var stort! Ja... att vara med i människors processer är stort...

...

När man har mycket om sig, är det viktigt att göra rätt prioriteringar. Det är DET mycket handlar om och ska man göra rätt prioriteringar så behöver hjärnan ha kontakt med hjärtat: att KÄNNA - inte bara tänka. Och: naturligtvis ta vara på sina erfarenheter. Har det blivit för mycket stress av ett sätt att hantera saker, då är risken stor att det blir så igen.

Tre olika sorters jobb i två kommuner + egen firma. Det kräver ju prioritering, eller hur?! Så i mitt bejakande över att få jobba med drömjobbet i en annan kommun, en del av min tid, har jag låtit firman stå tillbaka. Min intention är dock att ha Må-bra-måleri i någon form i början av våren. Om det blir en helgkurs eller i studiecirkelform vet jag inte än.

Vad jag däremot vet, är att jag som vanligt kommer jag att ha gruppdistansskick med Soul Body Fusion® på tisdagar kl. 21-21:20 och om man vill vara med där, kan man anmäla sig via min Facebooksida Fylgjans aktiviteter , när jag lagt ut ett evenemang.

...

Rätt prioriteringar, KÄNNA vad som rätt och att ta sig an livets utmaningar på stadiga fötter, utan att stressa upp sig.

Det är mitt "stalltips"! smiley

Så med det önskar jag dig ett Gott 2015!

(Foto CC R. Nial Bradshaw)







  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post85

Att vara i stunden

LivetPosted by Fylgja Wed, October 29, 2014 22:43:04
Det är inte alltid man är och gör som man önskar, men man försöker ju. Eller hur?
Ibland har man verkligen sinnesnärvaro att vara sitt bättre jag och då känns det väldigt bra.

I veckan blev jag väldigt upprörd över ett bemötande från en person som jag umgås med rätt ofta. Hen var ena gången arrogant, nästa ignorerande och jag kände mig faktiskt kränkt. Jag fick lust att läsa lusen av vederbörande. Jag accepterar inte att bli dåligt bemött... Jag hade t.o.m. lite svårt att koppla av inför nattsömnen, men tog kommandot över mina tankar. Nu var det kväll och nu skulle jag sluta tänka. Så gjort.

Dagen därefter möttes vi och jag hade förberett mig för en dust. Nu brukar jag inte hoppa på folk, så jag undrade stilla över det där ignorerandet. Vad stod det för? Döm om min förvåning när personen tappar all kraft och visar en stor förvirring. Hen måste sätta sig ner och undrar vad det var... det där... Hade nog ett minnesfragment, men...

Jag ser att personen, som uppfört sig så illa mot mig, inte alls var ett med sitt beteende. Hen var svårt ansatt av stress och visste inte... Det blev ett bra samtal. Inte alls någon dust, utan ett samtal om stress, symptom och beteende. Jag kände ömhet.

Jag är glad att jag inte är så där het utav mig, så att jag kastar mig på folk, utan tar det lite stillsamt. Vad hade hänt annars? Det hade definitivt inte blivit det där mänskliga mötet: "Jag ser dig"

När kan man vara sitt bästa jag?
Hur kan man undvika att bli ansatt av stress?

Genom att vara närvarande i sig själv och i mötet, vara lyhörd och ödmjuk.
Varje gång vi är där, då får vi fina möten och de sker en god utveckling i mötet.
Vi kanske inte alltid klarar av det, men ju oftare de sker, ju bättre mår både vi själva och andra.

Stanna upp... vara lyhörd... medveten närvaro...
... och så sätter vi oss tillsammans med ett barn...
Allt kan hända! smiley

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post84

En liten film

KreativiteterPosted by Fylgja Mon, October 13, 2014 07:08:43

Vad gör man nr man har tagit foton? Jo man gör ett bildspel!
Här är en liten film om septemberkursen i det som jag kallar Må-bra-måleri.


  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post83

Attraktion...

LivetPosted by Fylgja Fri, August 29, 2014 13:38:51
Attraktionskraften och Rhonda Byrnes The secret har vi ju hört talas om... Affirmationer, medveten närvaro, att bekräfta sina drömmar och att även manifestera dem. Så brukar man också säga att man ska vara noga med vad man önskar sig, för det kan slå in.

Ja... Jag har just varit med om, att min fokusering på vad som är allra viktigast för mig... mina drömmar om hur det kan gestalta sig... och min manifestering i och med att jag uttalat det högt för andra, har gett resultat. Jag har inte uttalat några detaljer - märk väl - utan mer önskat en trevlig och praktisk lösning.

Jag som flyttat ut till landsbygden, men fortfarande jobbar kvar i stan och veckopendlar, jag önskade mig ett jobb på den ort jag nu bor på... bara en dag i veckan, så att jag skulle få in en fot. Få in en fot och successivt flytta över mitt liv helt och hållet. Jag sökte också två jobb, som var rätt nära, men inte precis vad jag önskat mig, men det kändes inte rätt och jag fick dem inte heller. Sedan sökte jag inget mer. Jag vilade i drömmen.

Nu, som en blixt från klar himmel, har jag erbjudits ett långt vikariat. Inget jag sökt, utan något som kommit till mig. Det gäller inte en, utan två dagar i veckan på orten där jag bor, i ett jobb som jag hemskt gärna vill jobba med - drömjobbet kan man säga - men som jag aldrig trodde skulle komma ifråga.

En stund trodde jag att jag hade drömt alltihop, men det har jag inte. Det är på riktigt; Jag var där idag.

Tidigare i mitt liv följde jag inte mitt hjärta. Jag gjorde det mesta för andras skull och jag negligerade mina behov... men framför allt; jag drömde inte och jag önskade inte. Jag har övat och blivit riktigt bra på det... eller hur! smiley

Gör det!
Fantisera, dröm och önska!
För det kan slå in!






  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post82

Namngivningsceremoni

ShamanismPosted by Fylgja Fri, July 25, 2014 09:37:43
I januari fick jag en förfrågan om att förrätta en namngivningsceremoni.
Det var goda vänners döttrar som frågade; två systrar som fått sitt första barn under samma år. De har båda sin grund i en ickekristen andlighet. Jag tackade ja och under våren följde mejlande, skypekontakt och mer mejlande för att vi skulle vara på samma plattform. För jag ska tillägga att även om vår andliga plattform är gemensam i stort, är den inte så lika i detalj. Tillsammans utvecklade vi ceremonin och en lördag i mitten av juli, vid tiden för fullmåne, var det dags.

Jag tycker det är viktigt att föräldrarna är delaktiga på det sätt som känns bekvämt och därför hade vi flitig kontakt om hur saker skulle vinklas och göras. I den här ceremonin var både barnens mödrar, fäder och mor/farföräldrar delaktiga i den mån som kändes okay. Sång, dikt, beskrivning av barnens namn, överlämnande av gåvor och kontakt med de 4 elementen. Helt enligt föräldrarnas intention. Ceremonin avslutades med att tjejerna sjöng sången By the Earth, tillsammans med sin mamma och det var otroligt vackert.

Jag fick uppdraget för att tjejerna tänkte att jag kunde balansera innehållet, så att även de i släkten som var uttalat kristna skulle känna sig bekväma och jag tror jag lyckades, utan att tulla på viktiga delar.

Jag inledde med dessa ord:
"Vi har samlats här idag, för att vara med i X och Y's namngivningsceremoni. En ceremoni är en högtidsstund där vi tar oss tid att uppmärksamma något som är viktigt för oss. Det kan vara många olika saker och vi har många gamla traditioner i vår kultur, som vi alla är hemma med. Ibland vill man göra något eget, eller ur ett annat perspektiv.
Det här är en symbolisk handling för att hylla och befästa... och anknyta till ett större sammanhang. Oavsett om man tror på Gud Fader och Jesus Kristus, Gudinnor, naturens andeväsen eller ingenting alls, är vi alla måna om barnens bästa. När vi deltar här idag, gör vi det med vår egen tro och intention, med en respekt för alla och för de val som barnens föräldrar gör."


Så var det ...utan att tulla på - för mödrarna - viktiga delar... som t.ex. förfädersandarnas medverkan. Hur tonar man ner åkallan av dem? Inga trummor och skallror var tillåtna. Däremot gick det bra att använda ett litet stämt vindspel - shanti chime - som jag brukar använda vid bl.a. meditationer och när jag på slutet gick runt med det, för att "stänga ner", lät det nästan som kyrkklockor och jag tänkte att även de kristna kunde känna stillhet i stunden.

Jag är så glad över att jag fick förtroendet att göra detta och jag är nöjd med hur det blev. Jätteroligt att få göra det för barnen till dessa tjejer, som jag känt sedan de var små.

Själva namngivningsceremonin som företeelse kändes väldigt bra att göra och jag gör det gärna igen!

Foto: Birgitta Karlström, Birgittas ateljé

  • Comments(1)//blogg.fylgja.net/#post81
« PreviousNext »