Fylgjans blogg

Ett arv att förvaltaShamanism

Posted by Fylgja Sat, March 17, 2018 13:55:44

Sist jag skrev, skrev jag om Michael Harners bortgång vid 88 års ålder. En man som betytt otroligt mycket för många människors intresse för kärnshamanism. Sedan dess har också den person som hands-on betytt allra mest för min personliga shamanska utveckling också gått bort. Staffan på TBK. Han var betydligt yngre - i min egen ålder - och det kändes ju alldeles för tidigt. Ändock... han hann uträtta mycket.

Det väcker ju tankar när sånt här händer. Jag konstaterar också att en 3:e person som lärt mig en hel del, trots att jag bara hade brevkontakt och aldrig träffade honom in live - Ailo Gaup - också gick bort för inte så många år sedan. Vi har ett arv att förvalta, vi som har valt att gå samma väg. Det känns viktigt. Vi spinner vidare på väven.

Dagen efter Staffans bortgång, träffade jag för första gången en lokal grupp som samlas för att jobba med den shamanska trumman. Det kändes som att "livet går vidare" men med större betydelse än vad vi vanligtvis lägger in. Livet går vidare i shamanens tjänst. Det känns extra speciellt, för under de 15 år som jag har ägnat mig åt shamansim, har jag inte hittat gelikar att utöva det kontinuerligt med, precis där jag bott. Nu är jag på en helt ny plats i glesbygd...

Det roliga är att personen som drog ihop det här också är inflyttad. Kommer ännu längre bortifrån än jag. När vi pratat en stund inser vi, att vi för över 10 år sedan var på samma shamanska forum "Trolltrumman" och vi kommer ihåg varandra, som alias. Vilket sammanträffande, va? Sammanträffande... Synkronicitet... Jungianism... Kvantfysik... Meningen... Ödet... Panteism... Den kosmiska väven... Det har många namn, det här som händer oss hela tiden.

I veckan när vi möttes igen - trumgruppen - hade jag haft stora djurspår i snön på min infart. Vad gjorde jag när det hände? Frågade jag andevärlden vad som var meningen med dem? Nej, jag var förvirrad av världsliga ting och la ut ett foto på webben istället och frågade om någon visste. Majoriteten sa järv och det kändes så fel. I onsdags kväll i en lång trumsession, tittade jag in i trummans skinn och såg spåren. Blundade och frågade andevärlden och när trumningen var klar hade jag fått svar.
Det spelar ingen roll vad folk tror om de spåren. Spåren var ett budskap till mig och i det budskapet ingår ett djur, javisst, men det är andemeningen om är väsentligt.
Och det handlade om... att förvalta ett arv.

Blog image I trummans tjänst

Blog image


.







Michael HarnerShamanism

Posted by Fylgja Tue, February 06, 2018 21:15:54

Det är och har varit en speciell tid nu. Vi har haft en fullmåne med starka energier och många har uttryckt att det har påverkat dem starkt. Jag brukar inte reagera så negativ t på fullmånen. Jag sover bättre än vanligt och känner mig oftast lugn och harmonisk... men den här fullmånen har även jag haft "känningar".

I den avtagande fullmånen, efter 88 år på jorden, gick Michael Harner, "Mr Coreshamanism", över till de sälla jaktmarkerna.
Man kan väl säga att han lagt grunden för att vi i västvärlden kunnat lära om shamanism. Utan hans antropologiska utforskningar, som sedan förde honom in i den shamanska världen, hade nog inte så många fått möjligheten att lära.
Se gärna filmen som sammanfattar hans arbete:





Your mobile does not support playing flash video.

Nytt år!Kreativiteter

Posted by Fylgja Sat, December 30, 2017 12:50:54

Min konvalescens är snart över och jag kommer att köra igång med tisdagsskicken med Soul Body Fusion® igen, fr.o.m. tisdagen den 9/1. Dessa annonserar jag på Facebooksidan https://www.facebook.com/fylgjans.aktiviteter

Vill du boka andra behandlingar kan du läsa om det och använda Epost-adressen på hemsidan http://fylgja.net

Jag önskar alla ett gott slut på 2017 och ett fint nytt 2018.
Blog image



On hold...Livet

Posted by Fylgja Sun, August 27, 2017 16:09:38

Augusti. En av mina favoritmånader är snart slut. Det borde fortfarande vara varmt och skönt ute, men när hela sommaren varit kall vore det lite utopiskt att tro att värmen skulle komma nu. Det känns som vi redan är i slutet av september när man går utomhus och några björkar har riktigt gula löv. Redan.

Sommaren gick fort, men var full av fina aktiviteter. Konstutställning, en semesterresa, fina möten, en mysvecka med barnbarnet och två namngivningsceremonier på samma tema - jord, eld, luft och vatten - men ändå så olika.

Elementet eld, där eldpilar skjuts iväg över sjön:
Blog imageFotot taget av Alex Aimard.

Ett av de nyare grafiska trycken: Akvatintetsning "Men ändå nära", där jag jobbat med ljus och skugga. Roliga experiment, många etsningsbad och många timmar...:
Blog image

Så var det planeringen för höstterminen. Det var en lite speciell känsla att veta att min knäledsoperation skulle bli av i slutet av hösten/början av vintern, men inte veta när. Jag kallar mig inte kontrollperson, men jag gillar att ha koll för att slippa stress. Sjukgymnasten uppmanade mig att ringa och skynda på det hela, men det man vet, det vet man och ändringar skulle innebära besvär (både för mig själv och mitt jobb). Så jag lät bli.

Några dagar senare ringer sjukhuset och erbjuder en tid om. Om 3 veckor! Jag tvekade först, men tänkte att jag är ju dum om jag inte säger ja. Slippa lida i 4 månader till, få rehabilitera mig på barmark istället för ishalka... Så jag tackade ja och på den vägen är det.
Allt som jag hade planerat fick jag lägga på is, eller strunta i. Min chef fick lägga om stora delar av schemat och jag fick låta bli flera evenemang som jag planerat, bl.a. en helgkurs i påfyllnad av det shamanska, samt en danshelg "Helande rörelse i dans". Jag kommer säkerligen att kunna dansa lättare med en ny knäled. Kanske jag var knasig som ens tänkte tanken att gå den, när jag tar mig fram med kryckor... men när man lever med så mycket fysiska begränsningar som jag gör, får man en annan syn på saker. Man gör så gott man kan. Det positiva tänkandet är inget som jag behöver kämpa med, det finns där automatiskt! smiley Men nu planerar jag att vara konvalescent ett tag.

Blog image
Därför kommer jag inte att göra några behandlingar i början av hösten och jag väntar med tisdagsskicken av SoulBodyFusion till senare.

På Facebooksidan "Fylgjans aktiviteter" berättar jag när jag är på G igen.

Blog image



.







Magi…Kreativiteter

Posted by Fylgja Sat, July 29, 2017 21:07:41

Har du märkt att talen talar till dig? Jag tänker på alla gånger man råkar titta på klockan och den är 11:11, 19:19 eller 22:22. Under hela våren och fortfarande regnar det såna tal över mig.

Det finns en hel del att läsa om detta på nätet. Somliga säger att det är änglatal, andra att det är universum som kallar, vill ha vår uppmärksamhet etc. men det finns också de som tittar på vad de specifika talen betyder. 22:22 har varit extremt vanligt under min vår och jag har inte tänkt så mycket på just 2:orna, utan mer sett det som universums budskap; att jag ska fortsätta jobba på. En slags bekräftelse på att jag är på rätt väg.

Av en slump hittade jag en internetsida där det står om 222: ”Omvandla dina idéer till verklighet. Fullfölj utan tvekan”. Just det. Spot on!

Det är mycket som har blivit mer tydligt under våren. Det handlar om att bejaka mig själv mer och leva mina intressen. Det är lätt att ställa upp för mycket på andra och glömma sig själv. Det är också lätt att negligera sina resultat. Inte så att jag förringar dem, men om man nästan aldrig får någon respons, har man ju inget utanför sig själv att relatera till. Man gnetar på och blir nöjd, men that’s it.


Jag bestämde mig i juni för att delta i en samlingsutställning under några veckor i sommar. Jag har inte hunnit måla något nytt, så jag plockade ihop några grafiska blad och åkte iväg till ett galleri för att rama in dem. Det som hände där, går inte att beskriva, men det var en positiv respons som hette duga och galleriet köpte 12 tryck av mig. Jag blev häpen och glad. Inte minst blev det en spark i arslet. Att fortsätta… inte fortsätta gneta… utan fortsätta i lust och jag känner att det är dags att ställa i ordning för måleri.


När man får en sån där kraftfull respons, då undrar man ju varför man annars bemöts med tystnad. Det kommer jag nog aldrig att få veta, men det kan hända att jag umgås med fel människor? Jag tänker också att det är tur att jag inte är beroende av att få beröm för att prestera. Jag är glad att jag är vän med mig själv. Det ligger en sorts magi i det också.

Jag hade också några magiska möten under semestern. Mest troligt kommer jag aldrig att träffa dessa personer någon fler gång, men jag bevarar mötet med var och en, i mitt hjärta.

Nåväl. Jag fortsätter få magiska tal i displayen på min telefon och jag fortsätter bejaka det jag tycker om. Jag har tankat magiskt vackra naturvyer och njutit av andras konst på semestern. Och det är inte bara så att jag inte är beroende av beröm från andra, jag är inte beroende av varmt väder heller. Kan det bli bättre än så, en sommar som denna? smiley


Magisk fortsättning på sommaren, önskar jag dig! smiley


Blog image







I kontaktShamanism

Posted by Fylgja Thu, July 27, 2017 10:18:30

Om man känner sig i kontakt med naturen, kan en naturupplevelse i sig starta en andlig process. Under min vecka i magnifika Vesterålen blev jag SÅ varse att vi är ETT med allting. Likt fjordarnas djup och de omgivande bergens höjd... så kände jag mig sammankopplad med det stora alltet. <3

Blog image




ChakradanceShamanism

Posted by Fylgja Sun, May 14, 2017 18:04:54

Just nu går jag en kurs i Chakradance, som skapats av Natalie Southgate i Australien. I denna e-kurs möts 50 personer med andligt intresse från hela världen (varav jag är den enda från Sverige) i en Facebookgrupp och gör samma övningar och delar våra upplevelser med varandra. Ett riktigt lyft!

Chakradance är en slags spontandans, till specifik chakra-resonansmusik, med syfte att läka, frigöra gamla, fasta, känslomässiga "blockeringar" och justera ditt energisystem.
Det finns inget rätt eller fel sätt att dansa Chakradance. Det är en inre resa där varje chakra undersöks genom dans till specifik musik, guidad meditation och din egen fria, improviserade dans med dina ögon slutna. Man kan se inre bilder under dansen, få insikter eller uppleva känslor. Chakradans kan leda oss i kontakt med vårt heliga inre själv och att återknyta kontakten med själen.

Jag känner mig glad och upprymd. Det här är ett bra komplement till de övriga danser jag praktiserar för en god hälsa och välbefinnande.

smiley







Your mobile does not support playing flash video.

Gott nytt 2017Livet

Posted by Fylgja Thu, December 29, 2016 18:11:59

Tiden går fort när man har roligt, heter det. Jag tycker att tiden går fort, i alla lägen.

Ännu ett år har passerat och också detta år har haft med sig både glädje och sorg. 2016.

Livet blir inte alltid som man vill allra mest och ibland blir det bli riktigt knepigt. Det har det här året funnits stunder då jag varit beredd att ge upp, men ändå kämpat på. Det är man oftast glad för efteråt. Det blir bra till slut, men oj… jag säger bara … oj!

Jag har nog trott att de flesta svårigheter på det personliga planet sker när man är ung, innan man har erfarenhet och verktyg att hantera saker. Det är en sanning med en viss modifikation. Även om man ÄR mer rutinerad som människa, så uppenbarar sig faktiskt nya berg att bestiga, nya svackor att komma ur även på det personliga planet, hela tiden. Fastän jag är medelålders har jag i höst kämpat på med existentiella frågor som handlar om vem jag är, vad jag kan och om min verklighet är sann eller illusion. Jag tror jag fick grepp om sakerna. Nej, jag FICK grepp om det hela. Det var inte så konstigt egentligen, men när man möter något annat än man är van vid… när man möter ovilja och motstånd, där det inte borde finnas… då tappar man koncepterna. Eller jag... JAG tappade koncepterna.

Blog image

Tack till mina vänner, som hjälper mig att både se mig själv och ger stöd när jag behöver det. Många stora kramar till er! smiley Lite tilltufsad och bränd i vingspetsarna flyger jag nu ut i 2017 och prövar lite nytt och önskar:

Blog image

...





UtvecklingLivet

Posted by Fylgja Sat, August 20, 2016 14:31:37

Tänk vad härligt det är med utveckling! Vad vore vi utan den? Ibland kan det kännas obekvämt att tvingas in i något man inte vet så mycket om, men när man väl är där och lär av det som händer, så utvecklas man som bäst och kommer igenom som en klokare människa.

En del säger ”Jag gör som jag alltid har gjort. Jag är för gammal för utveckling”. Så tråkigt det låter. Är det verkligen så, eller är det bara något som sägs? Att stanna i det lilla, utan att jobba sig igenom, resa sig och gå ut i det stora. Det känns inte lockande för mig. ”Det gör ont när knoppar brister”, skrev Edith Södergran och visst är det så, men vem vill inte blomma?

Ben Furman skrev 2005 boken ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” och reaktionerna var blandade:

"Leder en svår barndom alltid till ett olyckligt liv? Berättelser från 300 personer om hur det förflutna kan användas som en resurs i livet.
Med glimten i ögat vänder den finske psykiatern upp och ner på vårt vanliga psykologiska tänkande och frågar varför människor ofta klara en svår barndom - trots allt.
Genom att betona människans förmåga att komma igen och växa av motgångar skapar han en terapeutisk läsupplevelse. Vi blir påminda om att vårt förflutna är en historia som kan berättas på många olika sätt"

Jag tror på att vi KAN påverka oss själva, hur vi reagerar och bearbetar trauman. Att stanna i traumat och inta offermentalitet, gagnar ingen utveckling. Jag har haft mina knaggligheter på livets väg, i alla åldrar och visst skulle jag vilja vara utan en del upplevelser, men ändå inte. Mina upplevelser och mitt arbete med mig själv, har gjort mig till den jag är i dag. De som tagit på sig offerkoftorna har inte gillat mitt sätt, men om jag tittar tillbaka står jag nu här välmående och stark, med livet i min hand… och så är det inte för dem. Det känns ledsamt att se.

Alkohol är vårt lands vanligaste drog. Det som är speciellt med den, är att den är allmängiltig och laglig. Alla måste lära sig hantera den, för att vara fullgod medlem av vår kultur, men ve den som inte kan sköta sig. Alla kan inte hantera den och många självmedicinerar med den. Jag brukar säga att alkohol som ångestdämpare är raka motsatsen till utveckling. Alkohol konserverar både personlighet och ens trauman. Istället för att KÄNNA, JOBBA sig igenom och komma VIDARE som en STARKARE individ, gör alkoholen det motsatta; DÖVAR, STAGNERAR och KONSERVERAR. Ett kontinuerligt intag av droger som ångestdämpare gör också människan till en oärlig person - både för sig själv och andra - och jag har lärt mig mycket av nyktra alkoholister, som berättat om hur de manipulerat omgivningen. Jag har själv blivit manipulerad. Det är inte jag som mått sämst av det, utan den som har manipulerat.

Nej, jag är inte nykterist, men jag dricker alkohol ganska sällan.

Jag har hoppats att utveckling kan ske genom hela livet och det är så roligt att se min snart 80-åriga mamma fortsätta att utvecklas, trots tragiska händelser. Så lätt det hade varit att ta på offerkoftan och krympa ihop och bli en liten person. Trots att det har legat nära till hands, har hon på ålderns höst istället jobbat sig igenom svårigheterna. Hon är nu en mycket större, starkare och hälsosammare person, än hon varit.

Vi är alla del i varandras utveckling och att vandra tillsammans och mötas i dialog, skapar dubbel möjlighet att utvecklas med öppet sinne. Jag är glad att vi gör det, för det är inte självklart. Det finns människor som delat år av mitt liv, som inte gör det längre. Som inte hör av sig, som inte gläds med andras (min) utveckling, som sitter hemma och pillar sig i naveln. En del av er tyckte bättre om mig när jag var skör och svag, än när jag lämnade traumat för att växa. Det gör ont att inse att ni väljer bort mig.

MEN jag är desto gladare att du som är med mig, väljer att vara här och vandra genom livet tillsammans med mig; i ärlighet, vilja till glädje och utveckling. En stor hjärtekram till dig!

Blog image

En person som betytt mycket för min inställning för livet är Kay Pollack. När jag varit på hans föreläsning "Att växa genom möten" på 90-talet, så blev min inställning till livet och människorna jag möter, en annan. Jag såg att "besvärligheter" kom i min väg, för att jag skulle öva mig.

Kay-citat:

"Man kan inte ändra på andra människor... den enda man kan ändra på, är en själv!

Dina tankar om andra, är ett meddelande till dig själv"

Här kan du lyssna till Kay Pollack på temat "Att välja glädje":

Idag hyllar jag våra möjligheter till utveckling och att vi kan fortsätta att utvecklas livet ut. Tack till DIG! <3

...

Fotnoter:

Kay Pollack, Att växa genom möten:

http://www.kaypollak.com/bocker-dvd/att-vaxa-genom-moten/

Ben Furman, Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom:

http://www.bokus.com/bok/9789186679385/det-ar-aldrig-forsent-att-fa-en-lycklig-barndom/

Sju steg till alkoholism:

http://kflanken.com/7-steg-till-alkoholism.html

Hjärtbilden är hämtad från pixabay.com









Your mobile does not support playing flash video.

Pata pataLivet

Posted by Fylgja Sat, June 25, 2016 20:12:55

När min dotter var i lågstadieåldern, såg vi en film vars handling gick ut på att huvudpersonen enligt den avlidna barndomsvännen, var den enda som visste vart askan skulle strös efter kremeringen. I en timme fick vi följa huvudpersonen – en changerad alkoholiserad kille – i jakten efter platsen. Det var en resa både fysiskt och psykiskt för honom, men även emotionellt i oss. När filmen slutade med att han naturligtvis kom på det - en pir vid havet – och lät askan spridas för vinden och man samtidigt ser en mås flyga in i bild, sa min dotter ”Så vill jag också begravas! Jag vill strös över havet och bli en mås!”

Lite på det temat, kändes det som när vi planerade min fars begravning. Vi ville ha en enkel och lättsam ceremoni, med både traditionell och personlig musik och det var det här med den personliga musiken, som ställde till det. Hans favoritlåt var Pata pata med Miriam Makeba, sa min mamma och vi skrattade lite och jag minns alla dansstunder i min barndom till världsmusik a la 60-70tal. Men den kan man väl inte spela på en begravning, eller...? sa hon. Vi instämde, att det kanske var lite väl… vi måste ju ta hänsyn till de andra begravningsdeltagarna.

Det här med att ta hänsyn till begravningsdeltagarna, har varit på tapeten tidigare. En begravningsakt är både en hyllning och ett avsked för dem som finns kvar och när jag som 30-åring sa ”När jag dör vill jag att alla ska ha orange kläder på sig och blåsa såpbubblor” protesterade en svägerska ”Du kan väl inte tvinga mig att ha på mig orange (en ful färg), när du är död heller.” … Nej hur viktigt var det egentligen. Man ska visa de efterlevande hänsyn. Därför släppte vi pappas favoritfärg rött, omedelbart… (fast tanken om något rött hängde kvar rätt länge och min syster hade röda skor på sig på begravningen...)

Så jag letade musik i 3 veckor och jag hittade 3 psalmer, men vad som skulle ersätta Pata pata, det kunde jag inte hitta. Jag letade gospels, men ingen som var ”rätt”, d.v.s. typ Harlem gospel choir.

Min pappa var ingen vanlig man. Han var lite annorlunda och gjorde vad han ville, men utan att skada någon annan. Många kamrater såg upp till honom, då han både såg bra ut, gjorde goda idrottsresultat och hade en mystisk aura – d.v.s. han hade en stor integritet och släppte inte många in på livet. Dock visste det flesta vem han var och jag kände att det förpliktade att vara min fars dotter, inte minst behövde jag vara lagom tränad och göra OK resultat i olika idrottsliga sammanhang. Han själv dock, slog sig aldrig för bröstet, utan presterade och log.



Blog image

Begravningsdagen närmade sig och jag kände bara, att nu ger jag upp. Pratade lite med min chef som är musikkunnig och nämnde Pata pata ”Varför inte?” svarade hen. Ja… varför inte egentligen och när mötet med prästen ägde rum, hade osäkerheten övergått i säkerhet. ”Ja men de går väl bra, sa prästen. Vi vill inte vara krångliga!”

Sagt och gjort i hans livsteckning av pappa, vävdes musikstyckena in eftersom. Psalm 256 ”Var inte rädd”, en tröst för alla, ”Pärleporten som han älskade att sjunga på ”hemmet”, Psalm 524 ”Bred dina vida vingar” som ursprungligen var en aftonsång för barn och när alla ord var sagda, så ljöd Miriam Makeba och Pata pata genom högtalarna i det lilla kapellet och ingen stund var vi så nära honom som då. Visst dansade han där framme i sin röda t-shirt? Jo… det gjorde han alldeles säkert!

När vi kom ut ur kapellet kom 3 sjöfåglar och flög varv efter varv ovanför oss. Det är de här tecknen, som vi alltid får men kanske inte alltid ser... Jag vet inte vem som såg dem först, men där stod vi 13 st med näsorna i vädret och upplevde samma tecken... Samma 3 fåglar, som jag själv ritade till i dödsannonsens bild... <3














Your mobile does not support playing flash video.

Tillbaka till KällanLivet

Posted by Fylgja Sun, May 29, 2016 00:48:38

Min pappa har dött. Vandrat över gränsen till de sälla jaktmarkerna - de oändliga skogarna och haven. Dit tiden inte finns.

Jag skulle kunna skriva många saker om min pappa, om vem han var och vad som kännetecknade honom, alla intressen han idkade. Men sanningen är att han inte har varit den personen eller gjort de där sakerna på ett bra tag. Den pappa jag kände - vår sportiga, dansanta, händiga, Tarzanpappa - han försvann in i Alzheimers demens. Kvar var en strimma, ett hopp och hans kropp.

Jag har redan sörjt hans bortgång och det kan kanske vara svårt för dig att förstå.

Två dagar har gått sedan han drog sitt sista andetag med min mors hand om sin kind. Jag kom dit en halvtimme senare och det såg ut som han låg och kikade på oss. Jag undrade flera gånger om han verkligen var död, men nästa gång jag såg honom den dagen, var det ingen tvekan. Själen hade lämnat hans kropp.

I morse gjorde han så ett besök först hos min dotter och sedan hos mig. Han var glad och nyfiken, men lite förvirrad. Jag frågade vad han gjorde hos mig. "Jag kollar på er jag" svarade han. Undrade vad som var i görningen. Skrattade, var nyfiken och frågade vad vi höll på med. Han visste inte att han var död och trodde inte heller på mig när jag sa det. Han skrattade åt mig och tyckte jag var lite tokig. "Död? Inte jag inte!"

Jag tror ändå att jag lyckades hjälpa honom till ljuset. Om det är så, känns det otroligt bra. Att hjälpa sin pappas själ till ljuset...

De senaste 10-12 åren har alla som jag haft en relation till och som gått bort, gjort ett besök. En del bara tittar förbi och någon har haft en hälsning. Jag söker inte kontakten, men jag har kanalen. Jag har förstått att alla reser tillbaka till Källan - eller ska man kalla det själs-Alltet - för att landa, bearbeta och invänta nästa liv.

Igår föddes en liten flicka i vår närhet. En lämnar och en ny kommer. "Går det alltid så där fort" undrade barnbarnet... Ja, vem vet hur det går till, när det blir ledigt för en ny?

Blog image



Värme!Kreativiteter

Posted by Fylgja Fri, January 22, 2016 14:25:01

Igår fick jag en av de finaste responser, som jag någonsin har fått för mina målningar och det värmde i hjärtat. Jag har ju vänner med liknande intressen och som tänker rätt lika som jag själv och visst är det kul när de uttrycker sig positivt, men när det kommer oväntat... ja, då blir det speciellt.

Denna feed back kom inte från någon jämnårig väninna, utan den kom från en ung man och den förmedlades inte från honom själv, utan via min dotter. Vem är han då, denne unge man som föll för en av mina målningar och tog sig tid att betrakta den länge, noga och fånga essensen? Jo denna man är min 30-åriga svärson! smiley

Ja, så idag känner jag mig extra glad och tillfreds!

Blog image

Nu hoppas jag på lite lugnare tempo, så jag får tid att göra nya målningar.
Det skickar jag ut i universum: Lagom mängd jobb och tid för att måla... det önskar jag mig!