Fylgjans blogg

Fylgjans blogg

Om bloggen

Här samlar jag lite tankar.

Möten

LivetPosted by Fylgja Mon, April 07, 2014 19:54:57
Idag träffade jag en fantastisk människa.
En kvinna som övervunnit svåra saker i livet och inte minst sin cancer. Sprudlande, livsglad och härlig, berättade hon om svåra saker, som ger en perspektiv. Jag förstår att det funnits tider då hon inte alls var så sprudlande, men att jobba sig igenom, resa sig och ta till vara på erfarenheterna. Utvecklas som människa och dela med sig. Ja... det är fantastiskt!

Vi har alla vår beskärda del av svårigheter, men få av oss behöver gå igenom så svår sjukdom. Att undra om man ska kunna överleva eller dö... Det ställer saker på sin spets, eller hur!

Det är synd att en del inte orkar igenom kriserna och kommer ut på andra sidan. De blir liksom kvar därinne i grottans mörker. Jag skulle vilja ropa "Kom ut, kom ut! Solen lyser på oss här ute!" ... men varje person har sin egen resa.

Jag är glad åt att få träffa de här härliga människorna, som ger oss sina perspektiv, sina bilder och delar med sig av sina erfarenheter. TACK och kärlek till alla kämpar! smiley

En annan av dessa härliga människor kan man träffa här:

http://systeringer.bloggplatsen.se/



  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post75

Rovdjur behövs

LivetPosted by Fylgja Wed, January 22, 2014 17:43:18
Jag förstår inte varför det finns en polariserad vargdebatt i Sverige. Det är lika oförståeligt som att vi har rasister i det här landet. Vad är problemet? Skulle vi inte ha plats för alla sorter? Jag skakar på huvudet åt tunnelseende jägare, rädda småhundsägare som åberopar rätten att ha hunden lös överallt. Vem har sagt att en pudel ska få springa lös, men inte en schäfer? Den som håller hunden kopplad och nära har sällan problem.

Så kommer rönen som väl alla borde förstå: ALLA behövs i ett ekosystem!

Stora rovdjur, som vargar, björnar och rovfåglar, har större betydelse för ekosystemen än forskarna tidigare trott. De stora rovdjuren påverkar hela växtligheten i både skogar och vatten, och indirekt därmed även alltifrån fågellivet till insekter. Både växter och mindre djur gynnas när nivåerna av stora växtätare hålls nere.

Sammantaget betyder det mycket för den biologiska mångfalden, menar man och samma effekter syns oavsett om man granskar ekosystemen i Norden, eller på den afrikanska savannen.

Det här får också effekter utanför växt- och djurlivet, menar forskarna. För eftersom rovdjuren indirekt gynnar växtlighet så bidrar de också till att motverka växthuseffekten och jordens klimatförändringar. Växterna som gynnas av rovdjuren tar nämligen upp en hel del koldioxid.

- Både om man ser på havsuttrar och vargar så har de ganska rejäl påverkan på naturens upptag av koldioxid, säger Bo Ebenman, professor i biologi vid Linköpings universitet.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/rovdjur-avgorande-for-ekosystemen

Ja...!

Tack för Tipset - http://trolltrumman.net/




  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post72

Jultankar

LivetPosted by Fylgja Fri, December 20, 2013 10:09:42

Så här några dagar före jul, landar jag… Jag har tagit ut lite semester och sitter här med en kopp starkt kaffe och en lussebulle och landar.

Varje år är unikt. Varje år bär sin egen prägel. Tack och lov att inget är ett annat likt. Det här året har nog ändå sin speciella prägel på mitt liv.

Det här är året, som jag för första gången på 14 år kände mig helt frisk från min utbrändhet som yttrat sig i kognitiva svårigheter (hjärnstress). Det är första gången på alla gånger jag har börjat jobba heltid, som jag känner att det kommer in ifrån mig själv och är väl grundat … och helt sant. Jag hade kunnat fortsätta ha 25% sjukersättning, men det är inte roligt att inte ha ett fullvärdigt arbetsliv. Det är inte roligt att inte få välja.

Tack för att jag har en så förstående familj. Tack alla alternativa behandlingsmetoder finns och att jag gav Staffan en chans. Tack för all SoulBodyFusion jag har fått av vännen Åsa. Tack försäkringskassan, att man få ha sin sjukersättning vilande och prova i egen takt. Tack snälla platschefen, för att du lät mig komma igen i min egen takt. Tack alla snälla kollegor, för att ni lyssnat och accepterat (även om ni inte alltid förstått).

Tack till mig själv, för att jag till slut insåg vad som är viktigt och att jag lyssnar och värnar om mig själv!

Det är första gången på 14 år som jag tänker klart och allt som varit svårt, är helt plötsligt lätt igen. Jag orkar läsa en bok och vad gör jag? Jag söker en kurs på universitet. Det är jobbigt för alla att jobba heltid och läsa på kvartsfart. Klart det då är lite kämpigt att orka för mig, men det har ändå gått bra. Och vilken stimulans! Vilken revansch!

Men det är ändå en bagatell, att kunna läsa på universitetet igen och jag ska inte fortsätta med det.
Det viktigaste av allt är relationer och livet:

Det här är också året då min man höll på att dö, men överlevde sin hjärnblödning, sitt medfödda aneurysm i hjärnan. Inte bara överlevde, utan också mirakulöst, nästan utan men. En händelse som påverkat inte bara oss, utan alla nära och kära, omkring oss.

Vi fick livet i gåva 2013!

Det här är också året som alla hans syskon, funderat på att undersöka sina blodkärl i hjärnan och vissa också har gjort det. Men för mig, det största: min egen dotter har gjort det och fått veta att hon inte bär denna ärftliga defekt. Vilken lycka! Jag fick den största gåvan av allt och jag gråter vid blotta tanken. Vad betyder mer för en mor, än ens eget barn?

Det här är året då en vän visade att h*n inte längre ville ha en relation, men många andra visade med stora hjärtan, att det verkligen ville det. Det är året då mina knän till slut kurkade ordentligt och jag inte klarar att gå mer än 50 m, men det är också året då min nya läkare äntligen skrev remiss till ortopeden i Sollefteå. Det här är året min pappa fick diagnosen Alzheimers och min mamma fick se vilken styrka hon har. Jag finns där och stöttar så gott det går. Det här är året då jag inte klarade av att varken julstäda, köpa julklappar, eller laga mat…. Men det går ändå att lösa och är alla villiga. Tack för att Grannäset gård, hade plats även för oss.

Det här är året då jag på semestern körde runt min man – som då inte fick köra bil – i min nya bil i NordNorge och sedan återvände i september, då han fått sitt körtillstånd tillbaka – och besökte Isogaisafestivalen i Tennevoll. En härlig och harmonisk upplevelse! Det är året då jag avslutade min bildterapeutiska kurs, börjat knyta kontakter i byn där jag bor på halvtid och ser framför mig, att jag kan starta kursverksamhet till våren.

Sammantaget, måste jag säga att det ändå har varit ett riktigt bra år! Ett ansträngande år… men ett djäkligt bra år! Ett år som i ett nytt lager på löken, fått mig att se... vad som är viktigt i livet.

Med de sista raderna, säger jag tack för i år och packar mina väskor och åker västerut.
Önskar dig en skön och harmonisk:












  • Comments(1)//blogg.fylgja.net/#post69

Verktyg

LivetPosted by Fylgja Sun, October 27, 2013 19:16:19
Vi var på seans med Ma Stjärnliden i fredags. Jag hade fått för mig att maken skulle få ett meddelande... och det fick han. När man sitter så där i grupp är ju oddsen inte så höga för att just man själv ska få ett meddelande, men det var likadant när jag drog med mamma på stor seans med Christel Lindh. Då fick min mamma besked. Själv får jag aldrig några besked, men ... jag har ju egna kanaler.




"Verktyg... det är många verktyg... och det är mycket att göra; i taket, på golvet, det är lister och oj, det är så mycket... och verktygen ska man sköta om... slipa när de blir slöa... men ni har en lång rad av hantverkare i er förfäder på båda sidor och dom är jätteglada att ni håller på... "

Sanningen är att vi övertagit min pappas alla verktyg, då han nu är så gammal att han inte behöver dem längre. Många verktyg är det! Och mycket är det att göra i vårt hus... det är tak och golv... och lister.

"Vad gör ni vedboden. Har ni vedbod? Jaha ja... vad gör ni där då?"
Fnitter... Svaret är INGENTING och vi skrattade lite skämmigt.
"Det är bra med en vedbod och där ska ni göra ved."

Det här med veden... en full vedbod med för torr alved. Det är ingen hit... papperstorr rykande alved... Det är mycket vi behöver ta tag i och vi har nog varit lite sega. Det har sina orsaker, men nu kanske vi ska sätta fart... och vi har ju verktyg...

Jo, jag fick faktiskt ett eget besked. Jag skulle gå och få hjälp för ryggen och det är något en kompis också har påpekat i healingskick. Tror det sitter i ryggen... Jag är ju en sån som drar på saker. År ut och år in... och medan jag drar på't får jag fler problem, som extra krämpor. Just nu är inte ryggen värst, men det problemen är äldst. Till veckan ska jag ta tag i det jag skjutit på.

Det var väl det som var beskedet: Ta tag i saker, för det finns verktyg smiley











  • Comments(1)//blogg.fylgja.net/#post68

Hjärnan

LivetPosted by Fylgja Sat, July 20, 2013 19:43:40

Idag har jag läst i boken Min stroke, av Jill Bolte Taylor, en hjärnforskare som vid 37 års ålder fick en hjärnblödning i vänster hjärnhalva. Tanken med att läsa boken, var att dels förstå strokeprocessen, men också ta del av den andliga upplevelse som författaren fick.
http://www.bokus.com/bok/9789170028564/min-stroke/

När jag läste boken, återupplivades dock inte bara minnena av min mans stroke i maj och vistelsen på Umeå universitetssjukhus... Nej, något annan helt otippat överväldigade mig. När hon beskriver hjärnans uppdelning och sin upplevelse av att tappa funktionerna i vänster hemisfär och därmed upplever tillvaron starkare med den högra, då kommer minnena från min egen utbrändhet och svallar över mig som en tsunami.

Vad är det jag upplever då?

Dels kommer jag ihåg minnena av att tappa kognitiva funktioner och även om effekterna av en långvarig hjärnstress är en lightversion av skador som kan uppträda efter stroke, så är det påtagligt att det finns likheter i upplevelserna:

-Att inte förstå vad folk säger till en.

-Att inte kunna läsa texter och som värst inte ens kunna tyda längre ord.

-Att uppleva allt så mycket starkare sinnesmässigt; alla ljud, ljus och färgintryck blev så mycket intensivare.

-Att sorteringscentralen var satt ur spel och därmed förmågan att urskilja det viktiga ur svallet av synintryck, var än man befann sig. T.o.m i skogen (du skulle bara veta hur många träd det finns i skogen och hur många nyanser av brunt, grönt och grått, som det finns och som alla gör gällande att just den är viktigast. Trodde du asfalten bara var grå? Glöm det. Den har ett otal nyanser åt både grönt och lila)

-Att ibland tappa förmågan till att känna igen… och hur det kändes att helt plötsligt inte känna igen mina elever, där de satt framför mig. Att undra vilka de var, med en halv termin avverkad.

Dels kommer sorgen över att vara oförstådd och sedd som konstig under många år. Inte så konstigt, att folk tyckte det var obehagligt. Jag kan förstå det, men sorgen blir inte mindre för det, för jag UPPLEVDE reaktionerna och minerna. Allt från att bli behandlad med en medlidsam klapp på huvudet eller som en idiot, till totalt undvikande. Jag vet inte vilket som var värst, men från högpresterande och lyssnad på... till idiot, är en stor förändring.

Men det som kommer som den starkaste känslan är ilskan och den riktar sig till alla inkompetenta läkare, som jag har mött genom åren. Professionella som ville gå efter sin mall och inte lyssnade på mig. Jag har inte depression. Jag är inte deppad. Det är hjärnan... hjärnan... HJÄRNAN, som inte fungerar som den ska!


Jag kommer ihåg läkaren, som nästan bad om ursäkt när h*n förmedlade resultatet från den 2:a neuro-psykologiska utredningen 2008. H*n hade varit väldigt spydig mot mig och pratat i psykologiska termer. Den psykologiska resan var dock redan förbi, för mig. Överbelastningen hade gjort, att jag hade gått över i den fysiologiska avdelningen, där inga förändrade tankemönster hjälper. Där hjärnans kopplingar helt enkelt inte fungerar som de ska.

Jag tänker också på den läkaren som faktiskt satte diagnosen 1998 och som inte förklarade någonting, t.ex. hur viktigt det är med vila.

Allt det här väller över mig nu. Idag. Den 20:e juli 2013, då jag kommit ut på andra sidan och jobbar heltid igen. Inte för att försäkringskassan tvingar mig (som 2002 och 2004 och nästan 2008) utan för att jag faktiskt är redo. Frisk nog. Läkt. Inte p.g.a. landstingets eller företagshälsans läkarexpertis, utan för att jag fått vila med lagom belastning i lugn och ro utan försäkringskassa i hälarna (med sjukersättning), men också alternativa metoder som shamansk soul retrieval och en hel del Soul Body Fusion, som har lagt grunden för ett gott tillfrisknande.

Men så kommer också det andra: glädjen över den utveckling som skett i mig under de här 15 åren. Alla upplevelser med höger hjärnhalva... och så mycket bättre liv jag har idag... och insikten om att de som dömer, är små, små människor.

Och det slår mig, att jag nog borde skriva den där boken i alla fall... smiley

.


CITAT // ... Stressexponeringens längd tycks vara avgörande – vid kortare exponering förekommer temporära förändringar i hippocampusområdet som kan försvinna i och med en bättre livssituation. Om stressexponeringen blir långvarig kan individen överskrida en viss gräns, där skadorna blir mer permanenta. Den senaste forskningen på Karolinska Institutet visar att skador i centrala nervsystemet inte alls är så permanenta som vi tidigare trott. Reparationsarbetet i nervsystemet tycks dock ha en annan tidsaxel än reparationer i andra system i kroppen, vilket kan innebära att det tar månader eller år innan man blir helt återställd... //
http://www.stressmottagningen.nu/stress-och-stressjukdomar/utmattningssyndrom/










  • Comments(3)//blogg.fylgja.net/#post62

Tankar mitt i sommaren

LivetPosted by Fylgja Mon, July 15, 2013 18:19:05

Vår planerade Nordnorgeresa blev lite kortare, när det nu bara var jag som kunde vara chaufför, men resan blev fin ändå. En road trip på sammanlagt 260 mil, med vidunderliga naturvyer och fina möten med gulliga människor.

Många kramar har det blivit och jag bär dem med mig i hjärtat. ♥

På gestehuset Fjellkysten träffade en trevlig karl, som var så där lagom. Vi svenskar älskar ju lagom och som naturmänniskor och norrlänningar som vi båda är... är det precis lagom, med människor som är lagom... Såna som inte tränger sig på, men ändå är hur trevlig som helst.

Inte gjorde det något att han försov sig två dagar i rad. Vi ville också sova länge, så... frukosttiden blev perfekt och man kan äta ägg som glömts att kokas i rätt tid, till frukostdessert. Jag hoppas han är bättre i hostan. Lungbettenelse är inte kul att ha mitt i sommaren.

.

.

Många samtal har det också blivit… om livet och allt som hör till. Vi har alla våra egna infallsvinklar och upplevelser, men vi är många som funderar i liknande banor.

I vår ålder är det många som kommit på, att det är lika viktigt att värna om sig som sig själv, som att bry sig om andra. Eller kanske t.o.m. viktigare? Man orkar inte göra det där fina för andra, om man inte har sett till att ha hälsan själv.

En av sakerna som vi berört de senaste veckorna är Tyck-synd-om. Eller vilka konsekvenser det har, att tycka synd om människor. Konsekvenser för alla runt omkring, men speciellt för den det berör. Inte lyfter vi människor om vi tycker synd om dem. Medkänsla ja, men inte att tycka synd om.

Att tycka synd om skapar ojämlikhet och det fråntar ofta det egna ansvaret och det finns ofta någon som blir lidande, för att vi väljer att tycka synd om vissa. Det är en rätt allmän åsikt om att de som är svaga, ska man ta extra hänsyn till, men... jag tänker på devisen ”ett valv måste belastas för att kunna hålla” och så är det nog också med oss... om vi skjuter upp utvecklingen, kommer det bli svårare att klara nästa utmaning.

.

.

Jag känner människor som det tycks synd om och de blir också fast i någon slags roll. Hur kul är det att alltid vara den som är svag? Som man alla tar extra hänsyn till? Som man inte räknar, som andra? Som inte utvecklas i den takt som vi andra blir ”tvingade” till och som fortfarande vid 50, 60 eller 70-årsåldern, inte klarar av de mänskliga relationernas sidor till fullo?

Jag har också känt på, att bli offrad för att det ska tyckas synd om vissa. Jag fick känna på det när jag var 11… 14… 23… 38 och kanske också rätt nyligt. Jag har tidigare deltagit och offrat mig själv, men det gör jag inte längre.

Nyligen blev jag bemött, som om jag skulle veta bättre och överta hanteringen av ett relationsproblem, för att jag hade... ja, jag undrar hur man tänkte... bättre kapacitet? Jag hade belastats och fått ta konsekvenserna mer och därmed utvecklats? Eller? Det var nästan så, att jag som var kränkande behandlad, blev ... boven (?) för att jag inte tyckte synd om och fixade det hela, eller?

Ja, jag vet inte, för jag deltar inte i den sortens lekar mer. Jag lämnade det hela därhän och ägnar mig åt jämlika relationer. Eller rättare sagt; relationer med dem som önskar jämlikhet. För jag värnar om mig själv och kan därmed också vara till hjälp om någon skulle behöva mitt stöd, men... jag tar inte över problemen och jag tycker inte synd om folk.

.

Mycket mycket annat har vi avhandlat med lika många personer - som att vara i nuet och inte älta och leva kvar i gamla orättvisor - men jag tror det räcker så här långt för idag

.

Jag ser på dig med jämlika ögon och jag lovar att alltid bemöta dig jämlikt.

Om du vill leka med mig, kan vi vara jämlika i nuet... tillsammans... smiley

.

Sköt om dig i sommaren! ♥

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post61

Stroke!

LivetPosted by Fylgja Sun, May 26, 2013 11:42:19

Jag är inte den som går och oroar mig i onödan, men en verkligt stor oro har legat i en egen liten vrå i 32 år: Oron över att min man - som flera i hans släkt - också var bärare av ett aneurysm (pulsåderbråck) i hjärnan. Tisdagen den 14/4 kl. 9 visade det sig att det var så. Aneurysmet brast. Stroke.

Tillfälligheter… En hel ledig vecka, med en skön tillvaro i vårt lilla paradis i Jämtland. Han skulle fixa och dona. ”Klättra inte upp och ta bort getingboet när du är ensam – be någon vara med”, var mina sista ord i telefonen på måndag kväll. Jag kände oro.

Han skulle bara göra 3 timmars arbete den där veckan. Ett personalmöte den 14:e mellan kl.9 och 12. Strax efter kl. 9 börjar han må illa och går ifrån mötet. Några minuter efter, hittas han av en kollega.

Just den dagen… just den tiden…

Jag tackar rådiga kollegor, duktig ambulanspersonal i Bräcke och kloka läkare i Östersund. Sedan: Riktiga proffs i Umeå. Endovaskulär neurokirurgi heter metoden, som kan laga trasiga kärl i hjärnan.

http://www.lio.se/Nyhetsarkiv/Nyhetsarkiv-2005/Han-tar-dod-pa-tumorer-i-hjarnan-och-satter-stopp-for-pulsaderbracken/

Under den här tiden, har jag suttit vid min mans sida på neuro-intensiven, så mycket som jag fått. Varit där för honom, som stöd, gett honom kärlek och healing, varit där för att berätta om verkligheten när hans upplevelser och virriga tankar löpt amok. Antecknat hans andliga upplevelser. Våra band... Precis som vid min dotters komplicerade förlossning - när han var vid min sida - har jag funnits vid hans. I en bubbla. Vår bubbla. Vi som vill dela hela livet med varandra.

Och min dotter... ❤ ❤ ❤
De första kritiska dagarna var vi tillsammans i Umeå. I vår bubbla av orolig väntan. I stöd och kärlek. Utan dig min dotter, hade det varit betydligt tuffare.

Vi har en gemensamma upplevelsen där på kaféet, när vi funderade på hur länge operationen skulle ta... Klockan blev 14 och vi fick båda en kraftig fysisk känsla i kroppen. Hon en klump och jag en kår... Jag blev riktigt orolig och började skicka healing.

Så där... i det annars tysta kaféet fylldes rummet av musik. Inte vilken musik som helst... utan Proclaimers med 500 miles:

"When I wake up, well I know I'm gonna be,

I'm gonna be the man who wakes up next to you.

When I go out, yeah I know I'm gonna be,

I'm gonna be the man who goes along with you..."

Jag brast i tårar och när musiken skruvades ner igen, undrade vi verkligen vad det där skulle säga oss. När vi gick till IVA kl.16:30, frågade vi när operationen varit klar. Kl. 14 svarade sköterskan. 14:00!

"Proclaimers... Det hade lika gärna kunnat vara Nina Simone med My baby just care for me", sa jag på kvällen. Nästa dag, när vi skulle äta lunch på samma kafé satt ett gäng äldre herrar och underhöll med soft musik. Vi satte oss ner, tog första tuggan och vad kommer då? My baby just care for me! Hur stora var oddsen för det?!

Imorgon får han komma till Sundsvalls sjukhus.

Nu väntar rehabilitering.

Vi kan snacka om "tur i oturen" på många sätt.

TACK till Allt och Alla, som verkat för att han ska få fortsätta leva!


❤ ❤ ❤ ❤ ❤

  • Comments(4)//blogg.fylgja.net/#post59

3 x Rumicitat

LivetPosted by Fylgja Sat, March 02, 2013 11:10:20

Out beyond ideas of wrongdoing and rightdoing,

there is a field. I'll meet you there.


When the soul lies down in that grass,

the world is too full to talk about.

Ideas, language, even the phrase each other

doesn't make any sense.

-Rumi

.............

Love is the ark appointed for the righteous,

Which annuls the danger and provides a way of escape.

Sell your cleverness and buy bewilderment.

Cleverness is mere opinion, bewilderment intuition.

-Rumi

.............

Lovely days don't come to you,

you should walk to them...

-Rumi

.

foto: Kristoffer Forsell

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post55

Se och lyssna 2

LivetPosted by Fylgja Tue, January 22, 2013 19:05:39
Vi känner inte varandra så väl, men vi ses då och då i korridoren...

...

-Hej, hur mår du idag då?

-Bra...

-Har du sett vad solen skiner! Har du varit ute och fått någon frisk luft idag?

-Jag får vara inne.

-Jaha... ja, jag förstår det... men har du varit ute i solen förut idag då?

-Jag har fått lov att vara inne!

-Jaa, jag förstår att du har fått det. Så du ville du vara inne nu?

-Ja, jag fick det.

-Just det, vad bra... men jag undrade om du har fått någon frisk luft idag?

...tystnad...

-Ja, jag var faktiskt ute på 10-rasten.

-Var det skönt?

-Ja...

-Vad gjorde du då?

-Jag lekte i snökojan.

-Det låter kul... och vad skönt för dig, för det är ju bra att få sig lite frisk luft, så man orkar med skoldagen. Lite syre... så man känner sig pigg. Jag får inte så mycket frisk luft jag. Jag måste sitta därinne på mitt kontor och jobba hela tiden.

... Han iakttog mig eftertänksamt under tystnad en stund, innan vi skiljdes åt...

.

Den här lille parveln, har satt i system att vägra gå ut och nästan varje person han möter, går honom till mötes i hans vägran och han får den effekt han eftersträvar. Han förväntade sig att jag skulle uppmana honom att gå ut, så han hörde inte ens vad jag sa.

Nästa dag när jag mötte honom hejade vi bara, men när vi passerat varandra ropade han;

-Jag har fått frisk luft idag också!

-Vad härligt! ropade jag tillbaka.

Jag tror att han kände sig sedd? Kanske vi glömmer bort att sätta oss in i andra människors situationer och möta dem där de är? Hur ska man veta, varför det är bra att gå ut, när man är 7 år? Gör man det för att fröken säger det, eller är det något som är bra för en själv?

.

En person som skriver mycket om att lyssna, är Tomas Gunnarsson:

http://www.tomasgunnarsson.se/

Tänkvärdheter! smiley

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post54

Se och lyssna 1

LivetPosted by Fylgja Sat, January 19, 2013 13:28:55

Jag hade tänkt döpa det här inlägget till ”Om att be om hjälp”, men när jag skrivit klart, fick det en annan titel för det handlar mer om att "se och lyssna"... dock; faktum är att många har svårt att be om hjälp. De ska till varje pris klara sig själva och även om man säger, att man kan hjälpa till… verkar det vara glömt strax därpå. Jag ser det mycket starkt hos min mor. Det är klart att man behöver hjälp, när man är 76 och lever med en hjärtsjuk 80-årig man, i eget hus med stor tomt.

Jag hade också den här inställningen tidigare och med facit i hand, vet jag att ingen förstår om man inte säger. Folk förstår faktiskt inte, även om man säger… man måste uttrycka sig ytterst klart och tydligt.

.

Nu idag tänker jag på att ha ett barn med kolik, då en släkting fått en ny liten person, som har det. Bara de som haft ett barn med kolik, kan förstå vad det innebär och jag tror, att om inte min graviditet varit jobbig, min förlossning komplicerad med spring i korridorer och akutsnitt och om barnet sedan inte hade haft kolik… så hade vi haft ett barn till.

Min man som några år tidigare hade önskat sig ”fem barn på raken” och jag sagt ”stopp bara två”, han ändrade sig snabbt och vi var ense om att vi var nöjd och glad över det lilla troll, som kommit till oss. Att andra sedan kallade oss ”smitare” och ”lata” och allt möjligt, för att vi ”bara” hade ett barn, det struntade vi i. Vi var uppfylld av kärleken till den lilla.

Jag tror jag sa till folk, att vårt barn hade kolik. Jag tror också att jag sa att vi inte fick sova, men vad var det som brast i kommunikationen? För när andra fick stöd och hjälp, bara så i form av ett råd om Miniform, fick vi ingen hjälp alls och när jag sa nåt till de som bodde nära, fick jag till svar; Men ni ser ju ut att ha det så bra, tillsammans.


Ni ser ju ut att ha det så bra tillsammans. Är inte det ett god-dag-yxskaft-svar? Kan man inte älska sitt barn och ta väl hand om det, om kolik är med i bilden? Jag fick höra historier om hur trött en annan person varit och hon hade minsann sovit i en hel dag, när andra tog hand om barnet… Ja, jag fick ju inte chansen att sova en hel dag.

Till slut kom en BVC-sköterska in i bilden som såg att jag ammade med amningsnapp och pumpade ur mjölk i flaska. Det var en effekt av nedsövning vid förlossningen och personal som gett nappflaska till mitt barn, innan hon provat min flata bröstvårta. Det var t.o.m. så, att när barnet såg mitt bröst vände hon bort huvudet, men när flaskan kom så blev hon glad.

Den sköterskan sa; Du har gett ditt barn bröstmjölk i nästan 4 månader. Sluta nu. Ge henne mjölkersättning i flaska! Och när jag slutade amma, försvann koliken. Va?! Den försvann! Det kom kanske luft i amningsnappen, eller var min bröstmjölk fylld av den stress, som vi byggt upp under vår "kamp"?

Jag hade tydligen inte kunnat uttrycka klart, när jag behövde hjälp, men den här sköterskan såg ändå. Eller var hon den första som LYSSNADE till vad jag sa? Som såg in i mina ögon och in i min trötthet? Jag undrar om jag tackade henne ordentligt.

.

Effekten av den här upplevelsen blev, att flera år efter att jag fött vårt barn och levt i hennes utveckling, fick jag illamåendekänslor när jag såg spädbarn och fortfarande idag – 25 år senare – får jag ångest när jag hör små barn gråta. Jag fick träna på mitt barnbarn som inte ville sova - jag propsade på att få hjälpa - och känslan av att vilja lindra var så stark, att jag bad änglarna om hjälp… Jag fick hjälp och jag tror hon kände empatin. Varje gång jag bad änglarna om hjälp och de började sjunga, slog hon upp ögonen och tittade på mig.

.

-Men varför ska det vara så svårt att be om hjälp?

-Och varför ser vi inte, när människor är i behov av det?

-Varför tar vi inte bara saken i hand och propsar på att få hjälpa?

-Varför har vi sån jäkla integritet i det här landet?

-Och varför lyssnar vi inte? På riktigt ...

... och ser in i människors ögon?

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post52

Gott nytt 2013

LivetPosted by Fylgja Wed, January 02, 2013 21:59:05
Så kom äntligen snön och det med besked.

Nytt år och nya möjligheter. Så brukar jag tänka. Ett nytt, tomt blad att fylla i livets bok.

Det fanns en tid då jag alltid flämtande sprang i "mål" och tänkte "skönt att lämna - måtte nästa år bli bättre", men de tiderna är över. I valet mellan stress och harmoni, följde välmående och jag längtar inte längre efter att lämna det som nyss har varit.

Vår livssyn - att alltid fundera över meningen med det som sker och möjligheten att utvecklas - gör att motgångarna klaras med lättare steg och vi kan se möjligheterna. Det sker inte minst när frånvaron av något, skapar närvaro av något annat som med facit i hand är bättre.

Även om jag befinner mig "här och nu" faller sig det naturligt att blicka bakåt och reflektera: 2012 var året som jag befäste mitt tillfrisknande och till slut började jobba heltid igen. I slutet av december återerövrade jag också den heltidstjänst som togs ifrån mig, när jag fick sjukersättning. Det känns stort, även om de som känner mig väl, har sett att det varit på gång... men att det äntligen hände, känns bara så... WOW!

Det här var också året som min pappa blev sämre i hälsan och många dagar med oro, har passerat. Det är också året då min mamma p.g.a pappas hälsa, började köra bil igen vid 75 års ålder. DET om något är stort.

Under sommaren flyttade vi bohaget från stan till landet och startade om, i ett nytt landskap. Huset står på marken, som jag kallar Paradiset och här finner jag allt det små goda sakerna, som gör att jag mår bra.

Jag sökte ett nytt jobb, men kände under intervjun att jag är rätt nöjd med att stanna där jag är. Senare uppdagades det väldigt fina möjligheter för mig på min gamla plats och jag får nu möjlighet att använda mer av min egentliga kompetens. Vad mer kan jag begära?

Ja ... det är mycket som har fallit på plats i år och jag ser fram emot året som kommer:

Jag vill tillbringa mer tid i Paradiset, tillsammans med nära och kära. Nya arbetsuppgifter på min gamla arbetsplats, ger den yrkesmässiga stimulans jag behöver. Bildterapiutbildningen avslutas och förhoppningsvis kommer jag att hålla kurs. Om inte annat, kommer jag att upplåta mitt hem för en Soul Body Fusion-kurs under våren och kanske jag deltar i en eller två shaman gatherings. Det ska bli mer av mitt eget skapande och jag ska odla kärleksfulla relationer.

Allt är som det ska vara!

Gott nytt 2013! smiley

  • Comments(1)//blogg.fylgja.net/#post50

En annorlunda höst

LivetPosted by Fylgja Tue, November 27, 2012 21:04:02
Det har varit en annan sorts höst i år. Både lugnare och mer oro. Det var ingen sommar och sedan kom en lång, lång, mörk höst. Jag har haft lite paus på flera sätt. Jag har inte gett behandlingar, jag har vilat både fysiskt och mentalt efter sommarens flyttbestyr, jag har kurerat förkylningar och har inte skrivit eller skapat alls.

Det kan bli så ibland och det kan behövas.

Jag har istället ägnat mig åt mina nära och kära. När en blir sjuk, ställs allt på ända och det tar tid innan alla är med på den nya banan. Chockartade händelser, påföljande oro, bearbetning, acceptans och ladda om...

Men mitt i detta, har jag fått ökad ork och har nu ansökt om att få ha min sjukersättning vilande. Mitt i allt, så har jag ökad energi, börjar jobba mer och jag inser att jag nu... är FRISK. Så här frisk i hjärnan, har jag inte varit på 14 år. Smaka på det... 14 år! Jag var inte fyllda 40, när jag gick i väggen och nu är jag över 50.

Det skulle var nära till hands att se dem som förspillda år, men jag har lärt mig massor under den här tiden. Jag hoppas också att jag har delat med mig av mina erfarenheter, så att andra kan göra bättre val.

En del håller hemligt att de blir sjuka, ljuger och hittar på för att verka ... ja, vad då? Varför erkänner man inte att man är sjuk? Jag tror inte att utveckling kan ske då och det är dessutom snålt. Ja, den tanken kanske är ny? Men jag tycker det; om man inte delar med sig av sina erfarenheter är man egoistisk och snål.

Det är därför jag har skrivit om mina erfarenheter och det är också därför jag fortfarande har kontakt med en grupp sjuka, för att dela med mig av erfarenheter i vägen vidare och ingjuta hopp till dem som är mitt i smeten.

Ja, så denna mörka höst, där man bara går omkring trött p.g.a. sommarens solfattighet och längtar efter snö, samtidigt som man spänner ögonen i hopp om att se vart man kör, i mörkret... Denna höst då en närstående både konstateras dement, hjärtsjuk och ev. fler diagnoser, så sätter sig min friskhetsutveckling ordentligt och jag känner mig otroligt stark och stabil.

Det är väl sånt som kallas balans och att det jämnar ut sig i längden... eller hur det var...

Nu ser jag fram emot en jul tillsammans med de flesta av mina nära och kära.

En ljus och vit vinter!

  • Comments(1)//blogg.fylgja.net/#post49
« PreviousNext »