Fylgjans blogg

Fylgjans blogg

Om bloggen

Här samlar jag lite tankar.

On hold...

LivetPosted by Fylgja Sun, August 27, 2017 16:09:38
Augusti. En av mina favoritmånader är snart slut. Det borde fortfarande vara varmt och skönt ute, men när hela sommaren varit kall vore det lite utopiskt att tro att värmen skulle komma nu. Det känns som vi redan är i slutet av september när man går utomhus och några björkar har riktigt gula löv. Redan.

Sommaren gick fort, men var full av fina aktiviteter. Konstutställning, en semesterresa, fina möten, en mysvecka med barnbarnet och två namngivningsceremonier på samma tema - jord, eld, luft och vatten - men ändå så olika.

Elementet eld, där eldpilar skjuts iväg över sjön:
Fotot taget av Alex Aimard.

Ett av de nyare grafiska trycken: Akvatintetsning "Men ändå nära", där jag jobbat med ljus och skugga. Roliga experiment, många etsningsbad och många timmar...:


Så var det planeringen för höstterminen. Det var en lite speciell känsla att veta att min knäledsoperation skulle bli av i slutet av hösten/början av vintern, men inte veta när. Jag kallar mig inte kontrollperson, men jag gillar att ha koll för att slippa stress. Sjukgymnasten uppmanade mig att ringa och skynda på det hela, men det man vet, det vet man och ändringar skulle innebära besvär (både för mig själv och mitt jobb). Så jag lät bli.

Några dagar senare ringer sjukhuset och erbjuder en tid om. Om 3 veckor! Jag tvekade först, men tänkte att jag är ju dum om jag inte säger ja. Slippa lida i 4 månader till, få rehabilitera mig på barmark istället för ishalka... Så jag tackade ja och på den vägen är det.
Allt som jag hade planerat fick jag lägga på is, eller strunta i. Min chef fick lägga om stora delar av schemat och jag fick låta bli flera evenemang som jag planerat, bl.a. en helgkurs i påfyllnad av det shamanska, samt en danshelg "Helande rörelse i dans". Jag kommer säkerligen att kunna dansa lättare med en ny knäled. Kanske jag var knasig som ens tänkte tanken att gå den, när jag tar mig fram med kryckor... men när man lever med så mycket fysiska begränsningar som jag gör, får man en annan syn på saker. Man gör så gott man kan. Det positiva tänkandet är inget som jag behöver kämpa med, det finns där automatiskt! smiley Men nu planerar jag att vara konvalescent ett tag.


Därför kommer jag inte att göra några behandlingar i början av hösten och jag väntar med tisdagsskicken av SoulBodyFusion till senare.

På Facebooksidan "Fylgjans aktiviteter" berättar jag när jag är på G igen.





.







  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post98

Gott nytt 2017

LivetPosted by Fylgja Thu, December 29, 2016 18:11:59

Tiden går fort när man har roligt, heter det. Jag tycker att tiden går fort, i alla lägen.

Ännu ett år har passerat och också detta år har haft med sig både glädje och sorg. 2016.

Livet blir inte alltid som man vill allra mest och ibland blir det bli riktigt knepigt. Det har det här året funnits stunder då jag varit beredd att ge upp, men ändå kämpat på. Det är man oftast glad för efteråt. Det blir bra till slut, men oj… jag säger bara … oj!

Jag har nog trott att de flesta svårigheter på det personliga planet sker när man är ung, innan man har erfarenhet och verktyg att hantera saker. Det är en sanning med en viss modifikation. Även om man ÄR mer rutinerad som människa, så uppenbarar sig faktiskt nya berg att bestiga, nya svackor att komma ur även på det personliga planet, hela tiden. Fastän jag är medelålders har jag i höst kämpat på med existentiella frågor som handlar om vem jag är, vad jag kan och om min verklighet är sann eller illusion. Jag tror jag fick grepp om sakerna. Nej, jag FICK grepp om det hela. Det var inte så konstigt egentligen, men när man möter något annat än man är van vid… när man möter ovilja och motstånd, där det inte borde finnas… då tappar man koncepterna. Eller jag... JAG tappade koncepterna.


Tack till mina vänner, som hjälper mig att både se mig själv och ger stöd när jag behöver det. Många stora kramar till er! smiley Lite tilltufsad och bränd i vingspetsarna flyger jag nu ut i 2017 och prövar lite nytt och önskar:


...





  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post94

Utveckling

LivetPosted by Fylgja Sat, August 20, 2016 14:31:37

Tänk vad härligt det är med utveckling! Vad vore vi utan den? Ibland kan det kännas obekvämt att tvingas in i något man inte vet så mycket om, men när man väl är där och lär av det som händer, så utvecklas man som bäst och kommer igenom som en klokare människa.

En del säger ”Jag gör som jag alltid har gjort. Jag är för gammal för utveckling”. Så tråkigt det låter. Är det verkligen så, eller är det bara något som sägs? Att stanna i det lilla, utan att jobba sig igenom, resa sig och gå ut i det stora. Det känns inte lockande för mig. ”Det gör ont när knoppar brister”, skrev Edith Södergran och visst är det så, men vem vill inte blomma?

Ben Furman skrev 2005 boken ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” och reaktionerna var blandade:

"Leder en svår barndom alltid till ett olyckligt liv? Berättelser från 300 personer om hur det förflutna kan användas som en resurs i livet.
Med glimten i ögat vänder den finske psykiatern upp och ner på vårt vanliga psykologiska tänkande och frågar varför människor ofta klara en svår barndom - trots allt.
Genom att betona människans förmåga att komma igen och växa av motgångar skapar han en terapeutisk läsupplevelse. Vi blir påminda om att vårt förflutna är en historia som kan berättas på många olika sätt"

Jag tror på att vi KAN påverka oss själva, hur vi reagerar och bearbetar trauman. Att stanna i traumat och inta offermentalitet, gagnar ingen utveckling. Jag har haft mina knaggligheter på livets väg, i alla åldrar och visst skulle jag vilja vara utan en del upplevelser, men ändå inte. Mina upplevelser och mitt arbete med mig själv, har gjort mig till den jag är i dag. De som tagit på sig offerkoftorna har inte gillat mitt sätt, men om jag tittar tillbaka står jag nu här välmående och stark, med livet i min hand… och så är det inte för dem. Det känns ledsamt att se.

Alkohol är vårt lands vanligaste drog. Det som är speciellt med den, är att den är allmängiltig och laglig. Alla måste lära sig hantera den, för att vara fullgod medlem av vår kultur, men ve den som inte kan sköta sig. Alla kan inte hantera den och många självmedicinerar med den. Jag brukar säga att alkohol som ångestdämpare är raka motsatsen till utveckling. Alkohol konserverar både personlighet och ens trauman. Istället för att KÄNNA, JOBBA sig igenom och komma VIDARE som en STARKARE individ, gör alkoholen det motsatta; DÖVAR, STAGNERAR och KONSERVERAR. Ett kontinuerligt intag av droger som ångestdämpare gör också människan till en oärlig person - både för sig själv och andra - och jag har lärt mig mycket av nyktra alkoholister, som berättat om hur de manipulerat omgivningen. Jag har själv blivit manipulerad. Det är inte jag som mått sämst av det, utan den som har manipulerat.

Nej, jag är inte nykterist, men jag dricker alkohol ganska sällan.

Jag har hoppats att utveckling kan ske genom hela livet och det är så roligt att se min snart 80-åriga mamma fortsätta att utvecklas, trots tragiska händelser. Så lätt det hade varit att ta på offerkoftan och krympa ihop och bli en liten person. Trots att det har legat nära till hands, har hon på ålderns höst istället jobbat sig igenom svårigheterna. Hon är nu en mycket större, starkare och hälsosammare person, än hon varit.

Vi är alla del i varandras utveckling och att vandra tillsammans och mötas i dialog, skapar dubbel möjlighet att utvecklas med öppet sinne. Jag är glad att vi gör det, för det är inte självklart. Det finns människor som delat år av mitt liv, som inte gör det längre. Som inte hör av sig, som inte gläds med andras (min) utveckling, som sitter hemma och pillar sig i naveln. En del av er tyckte bättre om mig när jag var skör och svag, än när jag lämnade traumat för att växa. Det gör ont att inse att ni väljer bort mig.

MEN jag är desto gladare att du som är med mig, väljer att vara här och vandra genom livet tillsammans med mig; i ärlighet, vilja till glädje och utveckling. En stor hjärtekram till dig!

En person som betytt mycket för min inställning för livet är Kay Pollack. När jag varit på hans föreläsning "Att växa genom möten" på 90-talet, så blev min inställning till livet och människorna jag möter, en annan. Jag såg att "besvärligheter" kom i min väg, för att jag skulle öva mig.

Kay-citat:

"Man kan inte ändra på andra människor... den enda man kan ändra på, är en själv!

Dina tankar om andra, är ett meddelande till dig själv"

Här kan du lyssna till Kay Pollack på temat "Att välja glädje":

Idag hyllar jag våra möjligheter till utveckling och att vi kan fortsätta att utvecklas livet ut. Tack till DIG! <3

...

Fotnoter:

Kay Pollack, Att växa genom möten:

http://www.kaypollak.com/bocker-dvd/att-vaxa-genom-moten/

Ben Furman, Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom:

http://www.bokus.com/bok/9789186679385/det-ar-aldrig-forsent-att-fa-en-lycklig-barndom/

Sju steg till alkoholism:

http://kflanken.com/7-steg-till-alkoholism.html

Hjärtbilden är hämtad från pixabay.com









  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post93

Pata pata

LivetPosted by Fylgja Sat, June 25, 2016 20:12:55

När min dotter var i lågstadieåldern, såg vi en film vars handling gick ut på att huvudpersonen enligt den avlidna barndomsvännen, var den enda som visste vart askan skulle strös efter kremeringen. I en timme fick vi följa huvudpersonen – en changerad alkoholiserad kille – i jakten efter platsen. Det var en resa både fysiskt och psykiskt för honom, men även emotionellt i oss. När filmen slutade med att han naturligtvis kom på det - en pir vid havet – och lät askan spridas för vinden och man samtidigt ser en mås flyga in i bild, sa min dotter ”Så vill jag också begravas! Jag vill strös över havet och bli en mås!”

Lite på det temat, kändes det som när vi planerade min fars begravning. Vi ville ha en enkel och lättsam ceremoni, med både traditionell och personlig musik och det var det här med den personliga musiken, som ställde till det. Hans favoritlåt var Pata pata med Miriam Makeba, sa min mamma och vi skrattade lite och jag minns alla dansstunder i min barndom till världsmusik a la 60-70tal. Men den kan man väl inte spela på en begravning, eller...? sa hon. Vi instämde, att det kanske var lite väl… vi måste ju ta hänsyn till de andra begravningsdeltagarna.

Det här med att ta hänsyn till begravningsdeltagarna, har varit på tapeten tidigare. En begravningsakt är både en hyllning och ett avsked för dem som finns kvar och när jag som 30-åring sa ”När jag dör vill jag att alla ska ha orange kläder på sig och blåsa såpbubblor” protesterade en svägerska ”Du kan väl inte tvinga mig att ha på mig orange (en ful färg), när du är död heller.” … Nej hur viktigt var det egentligen. Man ska visa de efterlevande hänsyn. Därför släppte vi pappas favoritfärg rött, omedelbart… (fast tanken om något rött hängde kvar rätt länge och min syster hade röda skor på sig på begravningen...)

Så jag letade musik i 3 veckor och jag hittade 3 psalmer, men vad som skulle ersätta Pata pata, det kunde jag inte hitta. Jag letade gospels, men ingen som var ”rätt”, d.v.s. typ Harlem gospel choir.

Min pappa var ingen vanlig man. Han var lite annorlunda och gjorde vad han ville, men utan att skada någon annan. Många kamrater såg upp till honom, då han både såg bra ut, gjorde goda idrottsresultat och hade en mystisk aura – d.v.s. han hade en stor integritet och släppte inte många in på livet. Dock visste det flesta vem han var och jag kände att det förpliktade att vara min fars dotter, inte minst behövde jag vara lagom tränad och göra OK resultat i olika idrottsliga sammanhang. Han själv dock, slog sig aldrig för bröstet, utan presterade och log.



Begravningsdagen närmade sig och jag kände bara, att nu ger jag upp. Pratade lite med min chef som är musikkunnig och nämnde Pata pata ”Varför inte?” svarade hen. Ja… varför inte egentligen och när mötet med prästen ägde rum, hade osäkerheten övergått i säkerhet. ”Ja men de går väl bra, sa prästen. Vi vill inte vara krångliga!”

Sagt och gjort i hans livsteckning av pappa, vävdes musikstyckena in eftersom. Psalm 256 ”Var inte rädd”, en tröst för alla, ”Pärleporten som han älskade att sjunga på ”hemmet”, Psalm 524 ”Bred dina vida vingar” som ursprungligen var en aftonsång för barn och när alla ord var sagda, så ljöd Miriam Makeba och Pata pata genom högtalarna i det lilla kapellet och ingen stund var vi så nära honom som då. Visst dansade han där framme i sin röda t-shirt? Jo… det gjorde han alldeles säkert!

När vi kom ut ur kapellet kom 3 sjöfåglar och flög varv efter varv ovanför oss. Det är de här tecknen, som vi alltid får men kanske inte alltid ser... Jag vet inte vem som såg dem först, men där stod vi 13 st med näsorna i vädret och upplevde samma tecken... Samma 3 fåglar, som jag själv ritade till i dödsannonsens bild... <3














  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post92

Tillbaka till Källan

LivetPosted by Fylgja Sun, May 29, 2016 00:48:38

Min pappa har dött. Vandrat över gränsen till de sälla jaktmarkerna - de oändliga skogarna och haven. Dit tiden inte finns.

Jag skulle kunna skriva många saker om min pappa, om vem han var och vad som kännetecknade honom, alla intressen han idkade. Men sanningen är att han inte har varit den personen eller gjort de där sakerna på ett bra tag. Den pappa jag kände - vår sportiga, dansanta, händiga, Tarzanpappa - han försvann in i Alzheimers demens. Kvar var en strimma, ett hopp och hans kropp.

Jag har redan sörjt hans bortgång och det kan kanske vara svårt för dig att förstå.

Två dagar har gått sedan han drog sitt sista andetag med min mors hand om sin kind. Jag kom dit en halvtimme senare och det såg ut som han låg och kikade på oss. Jag undrade flera gånger om han verkligen var död, men nästa gång jag såg honom den dagen, var det ingen tvekan. Själen hade lämnat hans kropp.

I morse gjorde han så ett besök först hos min dotter och sedan hos mig. Han var glad och nyfiken, men lite förvirrad. Jag frågade vad han gjorde hos mig. "Jag kollar på er jag" svarade han. Undrade vad som var i görningen. Skrattade, var nyfiken och frågade vad vi höll på med. Han visste inte att han var död och trodde inte heller på mig när jag sa det. Han skrattade åt mig och tyckte jag var lite tokig. "Död? Inte jag inte!"

Jag tror ändå att jag lyckades hjälpa honom till ljuset. Om det är så, känns det otroligt bra. Att hjälpa sin pappas själ till ljuset...

De senaste 10-12 åren har alla som jag haft en relation till och som gått bort, gjort ett besök. En del bara tittar förbi och någon har haft en hälsning. Jag söker inte kontakten, men jag har kanalen. Jag har förstått att alla reser tillbaka till Källan - eller ska man kalla det själs-Alltet - för att landa, bearbeta och invänta nästa liv.

Igår föddes en liten flicka i vår närhet. En lämnar och en ny kommer. "Går det alltid så där fort" undrade barnbarnet... Ja, vem vet hur det går till, när det blir ledigt för en ny?





  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post91

En sista hälsning...

LivetPosted by Fylgja Wed, July 15, 2015 14:49:27

Vi kände inte varandra så där jätteväl, men hon fanns i min sfär. Vi träffades några gånger per år. Födelsedagar, jul o.s.v. Vi blev släkt via de våra. Hon fick en plats i mina tankar. Hon sa att hon läste min blogg.

Så kom cancerbeskedet. En chock för alla och då... fr.o.m.. då fanns hon med mig i mitt hjärta. För hennes, hennes man och för våra barn och barnbarns skull. Hon var alltid med i mina tisdagsskick med SoulBodyFusion. Jag hoppades mitt engagemang lindrade. Att skicken gjorde att hon kunde känna sig tryggare i sin kamp mot cancern. Jag fick någon hälsning ibland.

Nu är kampen över. Hennes smärta är slut. Hon har fått frid. Jag skickade ett sista SoulBodyFusion-skick. Till hennes själ, som en kärlekshandling på vägen. Det var det mest sällsamma skick jag har varit med om. Energin studsade... Det har jag aldrig känt förut.

Igår kom hon förbi mig. Personifierad i en studsande energi. Hon tackade mig för alla skicken, gav mig en kram och hon visade att hon var glad och lycklig. Lycklig för att slutet ändå blev bra. Hennes kropp har gett upp, men hennes själv lever vidare med oss.

Tårarna rinner en skvätt. Varför gråter jag? Jag borde vara glad jag med, när jag fått ett sånt fint besked.... men jag är människa och jag hade gärna lärt känna henne mer. Klart man önskar att hennes barnbarn fått rå om henne lite längre, men när smärtan är svår lämnar man sina egna önskningar där hän och tänker på den som lider.

Jag är glad att hon slipper lida mer. Jag vet och hon har också visat: Hon är med oss ändå.

Så jag torkar mina tårar och ler...
Vi ses!










  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post87

Andeflickan

LivetPosted by Fylgja Wed, January 07, 2015 23:25:31

Hon var skygg, hon var ledsen och vi var bara tre stycken som oberoende av varandra hade märkt henne. Sekelskiftesflickan.

Ovan nämnda flicka är en andeflicka, som vi bara är några vuxna plus ett barn som har träffat. Barnet lekte mycket med ”spökena” som lill-liten, men blev som 5-åring väldigt skrämd av den ”arga flickan” som kikade upp bakom staffliet. Jag försökte efter det tillfället få kontakt med flickan, men hon var otroligt skygg och visade också att hon var rädd för att gå över på andra sidan. Det fanns någon hon var rädd för där. Jag försökte hjälpa henne, men lyckades inte.

I samband med en renovering av övervåningen, var vi flera som kände att energin i den delen av huset lättade. Även personer som annars inte säger sig känna sådant, upptäckte skillnaden. Jag har i flera år påtalat vikten av att vistas i hela huset, även om ärendena inte var så många till vissa delar, för jag kände att det blev andetätt där vi sällan var. Nu lättade det påtagligt och jag funderade över om renoveringar i gamla hus, är ett sätt att ta över... att sätta sin egen prägel och visa; här bor vi.

Så en kväll när jag var ensam hemma och satt och slötittade på TV:n, kände jag att hon var i rummet. Hon stod en bit ifrån, alldeles orädd och jag ägnade mig åt henne en stund. Du vet väl att det är renovering på gång här. Att det kommer att bli förändringar, sa jag … och hon nickade och visade med hela kroppen att hon var glad. Så kom hon fram till mig och jag gav henne en kram och strök henne lätt över håret. Jag sa åt henne att det är bra om hon håller till på tredje vind och inte skrämmer små barn. Så skuttade hon iväg i sin förklädesklänning, med det långa lockiga håret, studsandes runt hennes kropp.

Jag satt kvar med en sällsam känsla. Kände lyckan, som hon visat och log förundrat inom mig själv. Det är första gången som jag har tagit en andeflicka i min famn...







  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post86

Gott 2015

LivetPosted by Fylgja Wed, December 31, 2014 09:41:46

Idag är det sista dagen på 2014. Jag ser tillbaka på mitt år och ser ett fantastiskt år på många sätt. Samtidigt har det varit rätt ansträngande, men jag har lyckats balansera rätt och kliver över till 2015, med både den kroppsliga och mentala hälsan i behåll.

Det här var året då jag fick möjligheten att göra "Må-bra-måleri" med barn i strukturerad form - med många barn - och det är en fantastisk upplevelse. Det är alltid en fin upplevelse att vara med i människors processer, men med barn blir de så tydliga. Tre målningspass och en tjej har släppt all sin prestationsångest och prudentlighet och börjar ta ut svängarna och slänger penslarna till förmån, för sina fingrar. Wow, det var stort! Ja... att vara med i människors processer är stort...

...

När man har mycket om sig, är det viktigt att göra rätt prioriteringar. Det är DET mycket handlar om och ska man göra rätt prioriteringar så behöver hjärnan ha kontakt med hjärtat: att KÄNNA - inte bara tänka. Och: naturligtvis ta vara på sina erfarenheter. Har det blivit för mycket stress av ett sätt att hantera saker, då är risken stor att det blir så igen.

Tre olika sorters jobb i två kommuner + egen firma. Det kräver ju prioritering, eller hur?! Så i mitt bejakande över att få jobba med drömjobbet i en annan kommun, en del av min tid, har jag låtit firman stå tillbaka. Min intention är dock att ha Må-bra-måleri i någon form i början av våren. Om det blir en helgkurs eller i studiecirkelform vet jag inte än.

Vad jag däremot vet, är att jag som vanligt kommer jag att ha gruppdistansskick med Soul Body Fusion® på tisdagar kl. 21-21:20 och om man vill vara med där, kan man anmäla sig via min Facebooksida Fylgjans aktiviteter , när jag lagt ut ett evenemang.

...

Rätt prioriteringar, KÄNNA vad som rätt och att ta sig an livets utmaningar på stadiga fötter, utan att stressa upp sig.

Det är mitt "stalltips"! smiley

Så med det önskar jag dig ett Gott 2015!

(Foto CC R. Nial Bradshaw)







  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post85

Att vara i stunden

LivetPosted by Fylgja Wed, October 29, 2014 22:43:04
Det är inte alltid man är och gör som man önskar, men man försöker ju. Eller hur?
Ibland har man verkligen sinnesnärvaro att vara sitt bättre jag och då känns det väldigt bra.

I veckan blev jag väldigt upprörd över ett bemötande från en person som jag umgås med rätt ofta. Hen var ena gången arrogant, nästa ignorerande och jag kände mig faktiskt kränkt. Jag fick lust att läsa lusen av vederbörande. Jag accepterar inte att bli dåligt bemött... Jag hade t.o.m. lite svårt att koppla av inför nattsömnen, men tog kommandot över mina tankar. Nu var det kväll och nu skulle jag sluta tänka. Så gjort.

Dagen därefter möttes vi och jag hade förberett mig för en dust. Nu brukar jag inte hoppa på folk, så jag undrade stilla över det där ignorerandet. Vad stod det för? Döm om min förvåning när personen tappar all kraft och visar en stor förvirring. Hen måste sätta sig ner och undrar vad det var... det där... Hade nog ett minnesfragment, men...

Jag ser att personen, som uppfört sig så illa mot mig, inte alls var ett med sitt beteende. Hen var svårt ansatt av stress och visste inte... Det blev ett bra samtal. Inte alls någon dust, utan ett samtal om stress, symptom och beteende. Jag kände ömhet.

Jag är glad att jag inte är så där het utav mig, så att jag kastar mig på folk, utan tar det lite stillsamt. Vad hade hänt annars? Det hade definitivt inte blivit det där mänskliga mötet: "Jag ser dig"

När kan man vara sitt bästa jag?
Hur kan man undvika att bli ansatt av stress?

Genom att vara närvarande i sig själv och i mötet, vara lyhörd och ödmjuk.
Varje gång vi är där, då får vi fina möten och de sker en god utveckling i mötet.
Vi kanske inte alltid klarar av det, men ju oftare de sker, ju bättre mår både vi själva och andra.

Stanna upp... vara lyhörd... medveten närvaro...
... och så sätter vi oss tillsammans med ett barn...
Allt kan hända! smiley

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post84

Attraktion...

LivetPosted by Fylgja Fri, August 29, 2014 13:38:51
Attraktionskraften och Rhonda Byrnes The secret har vi ju hört talas om... Affirmationer, medveten närvaro, att bekräfta sina drömmar och att även manifestera dem. Så brukar man också säga att man ska vara noga med vad man önskar sig, för det kan slå in.

Ja... Jag har just varit med om, att min fokusering på vad som är allra viktigast för mig... mina drömmar om hur det kan gestalta sig... och min manifestering i och med att jag uttalat det högt för andra, har gett resultat. Jag har inte uttalat några detaljer - märk väl - utan mer önskat en trevlig och praktisk lösning.

Jag som flyttat ut till landsbygden, men fortfarande jobbar kvar i stan och veckopendlar, jag önskade mig ett jobb på den ort jag nu bor på... bara en dag i veckan, så att jag skulle få in en fot. Få in en fot och successivt flytta över mitt liv helt och hållet. Jag sökte också två jobb, som var rätt nära, men inte precis vad jag önskat mig, men det kändes inte rätt och jag fick dem inte heller. Sedan sökte jag inget mer. Jag vilade i drömmen.

Nu, som en blixt från klar himmel, har jag erbjudits ett långt vikariat. Inget jag sökt, utan något som kommit till mig. Det gäller inte en, utan två dagar i veckan på orten där jag bor, i ett jobb som jag hemskt gärna vill jobba med - drömjobbet kan man säga - men som jag aldrig trodde skulle komma ifråga.

En stund trodde jag att jag hade drömt alltihop, men det har jag inte. Det är på riktigt; Jag var där idag.

Tidigare i mitt liv följde jag inte mitt hjärta. Jag gjorde det mesta för andras skull och jag negligerade mina behov... men framför allt; jag drömde inte och jag önskade inte. Jag har övat och blivit riktigt bra på det... eller hur! smiley

Gör det!
Fantisera, dröm och önska!
För det kan slå in!






  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post82

1 år

LivetPosted by Fylgja Wed, May 14, 2014 22:27:23
Det var så märkligt, för idag när jag stod och pratade med en kollega på jobbet, så stannade jag upp mitt i en mening och tittade på klockan... 10:30... Så sa jag; Vilket datum är det idag? 14:e svarade hon. Ja, det var vid den här tiden för ett år sedan, som det hände... med maken, sa jag... Ja, sa hon och du var inte alls dig själv, fastän du ännu inte hade fått veta...

Ja så var det. Jag hade en föraning som en oro i kroppen en halvtimme innan telefonsamtalet om makens hjärnblödning kom. En oro som jag kanaliserade på en arbetskamrat som kände sig yr. Jag vankade oroligt... Ja...

1 år har gått och utanpå märks mycket lite. Inuti finns en skillnad. I oss båda. Men främst hos honom så klart. Det sätter spår att nästan dö. Ingenting är sig likt efteråt, fastän allting ändå är sig likt...

Det händer någonting i en vid kriser.


Då skulle jag åka på Framtidens lärande - IT i skolan med jobbet, men kom aldrig iväg. Nu har jag just registrerat företag och kommer att delta med grafiktryck på årets konstrunda. Ja, det händer något inuti en i kriser: Man blir varse vad som är viktigt i livet och att det inte finns omättligt med tid.

Idag står vi närmare varandra än någonsin och våra själar möts i en annan dimension. Det andliga livet som tog fart i mig i och med min utbrändhet för 14 år sedan, är högst påtaglig även hos honom nu. Det finns ingenting ont som inte har något gott med sig, är ju ett talesätt. Ibland kan det kanske vara svårt att se det där goda. Man får vänta ett tag och se saken från en annan vinkel, men ibland syns det direkt.


Tacksamhet! smiley

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post78

Första dagen i maj...

LivetPosted by Fylgja Thu, May 01, 2014 09:45:37
... och snön ligger som ett täcke både här och där i landet!
Så olika.... det är inte som det var förr... ;-)


Idag funderar jag på varför en del väljer att stanna kvar i det förflutna. Att man väljer bort att vara här och nu. Ja, ofta är det ju inte på ett medvetet plan, men om man är lyhörd kanske man kan få en hint av goda medmänniskor - speglingar kallar vi det - om att man inte är här och nu. Var glad över vänner som speglar dig - det är din största källa till utveckling.

Det finns flera sätt att befinna sig i dåtid. Ett sätt är att låta bli att bearbeta och jobba sig igenom svåra upplevelser och fortsätta reagera som om då... är nu. T.ex. att man haft en jobbig barndom och tror att alla vill en ont, eller att man blivit mobbad i skolan och tror att alla snackar skit bakom ryggen - fortfarande efter 20-30 år - eller att man hela tiden söker en mening BAKOM orden. En mening som oftast inte existerar. Vad menar hon? EGENTLIGEN? Det där egentligen, finns oftast inte. Vi menar vad vi säger ut i luften. De flesta av hos har ingen dold agenda.

Om jag skulle ha varit mobbad i skolan och inte bearbetat det, skulle jag t.ex. hela tiden vara beredd på attacken kommer, fastän jag är 50+. Vad missar jag inte då? I det som händer här och nu? Eller att man hela tiden skyller på sin jobbiga barndom och därför inte kan göra än det ena, än det andra ... eller inte kan ta emot kärleken.

Hur skulle det låta om nån sa; Ja jag köpte en bil 1975 som bara var skit, en massa dolda fel och den stannade mitt ute i skogen och jag fick gå 5 km till närmsta telefon. Det var ett trauma. Nu är jag bränd och jag har aldrig köpt en bil mer i hela mitt liv...
Ja, nu spetsade jag till det lite.

Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna... mot sig själv, att stanna kvar i jobbiga händelser utan att ta sig ur dem... Kan du hålla med om det?


Hur man väljer att bearbeta kan se olika ut. Jag har använt både landstingsproffs, alternativ medicin, urgammal medicin och roliga egenterapier, för att komma vidare i livet. Allt har varit bra på min resa, men det viktigaste av allt var, att jag faktiskt gjorde något. Att jag tog tag i saken och såg till att må bra och fungera bra. Bra för mig själv och alla andra.

Alla har vi något jobbigt med oss, men de flesta känner färdigt, bearbetar i huvud och hjärta och kanske hos ett proffs och så går vi vidare. Jag har tidigare i bloggen citerat norske författaren och shamanen Ailo Gaup, som en gång skrev om att hålla våra krångliga små delpersonligheter och oviljor i schack, med titeln "Lederulven må ta nakkegrepet". Det är du som är ledarhannen/ledarhonan i dig själv.

Jag har i min process att lära mig säga nej (en del av min bearbetning av ett liv där jag bejakade andras behov mer än mina egna), lärt mig att säga JA. Jag säger ja till det goda i livet och jag säger ja till kärleken. Från mig till mig. Den kärleken är den viktigaste i mitt liv: att jag älskar mig så mycket att jag respekterar mina behov och när jag själv ser till att göra det; ÄLSKA och RESPEKTERA mig själv, så behöver jag inte så mycket kärlek och respekt av andra. Jag liksom fyller på själv, inte minst genom andliga aktiviteter.

När man fyller sig själv med kärlek och respekt, blir det en vana - en väldigt trevlig vana - och det är inte ansträngande att älska och respektera andra. Det liksom bara går av farten. Jag får känna kärlek hela tiden, både här och där. Fina små möten som bara får hjärtat att kännas gott och så går man hem och har med sig den goda känslan. Ringar på vattnet...

...

Det andra jag tänkte på idag, det är alla som befinner sig i dåtid vad det gäller Sveriges befolkning. De som fortfarande pratar om att Sverige ska befolkas av riktiga svenskar... Det är inte bara "huliganer" ute på stan, utan den åsikten finns både här och där, fast ibland sägs den inte ut lika tydligt. I veckan fick jag klart för mig att den även finns i bland 70-åringar i min forna hemtrakt, då min mamma berättade om en bekants uttalanden om DOM... invandrarna.

Det är tragiskt att det sitter folk och önskar sig tillbaka i tiden. Om vi vill backa tiden får vi backa bandet hela vägen och då undrar jag hur långt vi ska gå? Ska vi göra oss av med allt som inte är genuint svenskt? Ja, då blir det inte kul.

Det är så roligt med olikheter och vi berikar varandra så mycket. Tänk vad man kan få med sig av en skogsarbetare från inlandet, fastän jag är tjänsteman vid kusten. Inte vill jag bara umgås med dem som är lika. Ja, där spetsade jag till det igen.

Jag kommer inte vara ute och demonstrera idag
men detta är mitt 1:a maj tal och det handlade om:
smiley KÄRLEK OCH RESPEKT smiley







  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post77
Next »