Fylgjans blogg

Fylgjans blogg

Om bloggen

Här samlar jag lite tankar.

Uttryck

KreativiteterPosted by Fylgja Sun, September 30, 2012 21:31:34

Gult, gult, gult... hela världen är GUL! I alla fall där det är lövträd. Jag älskar hösten och jag älskar gult. Just nu är det saffran och ockra mot mörkrön gran... Ljuvligt. Eller som barnbarnet säger; Jubligt!

Även ikväll har jag dränkt mig i tårar för dansen i den amerikanska TV-serien So You Think You Can Dance. Ja har missat alltför många avsnitt, men sett tillräckligt många, för att ha ett hum om dansarna. Mitt hjärta både krampande, blödde och öppnade sig åt dansen med Cheon Wespi-Tschopp och Eliana Girard till Whitney Houstons "Can't live without you". Härligt att se unga människor utvecklas sig och bli dansare i världsklass

Just då när jag såg detta vackra uttryck i känsla, fick jag kontakt med min skaparsjäl... mitt eget uttryck... och jag kände att allt hör ihop: Dans, musik, måleri. Jag vill och måste måla med den svepande rörelse och känslan som det var i dansen... och så var det väl med min ballerina, på ett sätt... men nu mötte jag en annan, djupare dimension.

Much, much more than this:

.

.

Och till helgen är det dags för Bildterapikurs igen.

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post45

Det finns alltid en mening

KreativiteterPosted by Fylgja Thu, September 20, 2012 17:02:34

.... fortsättning på Zero från igår. Ur boken med arbetsnamnet "boken Boken".

---------------------

Jag läste ett gammalt mail, där jag skrivit till en fd kollega, att jag hoppades på hjälp från personalkonsulenten som jobbade med rehabärenden. Kanske jag kunde få hjälp till en bättre placering, när den neuro psykologiska utredningen visat, att det var direkt ohälsosamt för mig att jobba med 300 elever i veckan.

Så fel jag hade… När den personen kom in i mitt liv, gick det direkt utför. Jag hade haft utbrändhetssymptom i 8 år och hade kommit upp på heltid. Aldrig under dessa år, hade jag varit deprimerad. Jag klassificerade mig som en ”ren hjärnstress”, med rena kognitiva svårigheter och koncentrationsproblem.

I och med att jag fick kontakt med den där personalkonsulenten, försvann alla lust och glädje, all tillit till de förmågor jag hade och min självkänsla rasade i botten. Jag kan ärligt säga, att mitt självförtroende som alltid varit gott, även om självkänslan fallerat, försvann totalt. Den personen verkade jobba för att göra mig oplacerbar. Jag blev en pinne i statistiken?

Vid den här tiden var det en otroligt overklig känsla, att sitta på rehabmöten och känna att den person som stod vid min sida, var handläggaren på försäkringskassan. Den kvinnan borde jag ha skickat en ros, men på den tiden var bara näsan ovanför vattenytan.

Jag berättade om det här för en arbetskamrat, härom dagen. Hon lyssnade och var tyst en stund. Så sa hon:

-Men du… om du inte hade hamnat i händerna på den där personalkonsulenten, så hade du inte kommit till oss. Tänk… då hade vi ju inte mötts!

Och det är alldeles sant. Mitt i minnet av det här eländet, kan jag se en större mening med det som sker. Att komma till min nuvarande arbetsplats och inte vara sig själv, det har inte bara varit varit guld värt. Det har varit rubiner och diamanter om vartannat. Aldrig någonsin hade jag innan, upplevt en sån omtänksamhet och tillåtande inställning som hos dessa goda människor.

Så… jag brukar tänka, att det alltid finns en mening med det som sker, även om man kanske inte märker det på en gång. Ibland behöver man lära sig något och jag har verkligen behövt lära mig att ta det lugnt, ta emot och ta det ännu lugnare. Ibland behövs det väggar och lär man sig inte fort, får man känna på väggen fler gånger än en.

-------------------------

Jag har lärt mig en hel del nu och är friskare än någonsin.

Och... det finns alltid en mening, med det som sker...

...men man kanske inte ser det på en gång.


smiley

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post44

Zero

KreativiteterPosted by Fylgja Wed, September 19, 2012 21:55:44

Varje dag var en ansträngning.

Det var en ansträngning att kliva upp ur sängen… att mäta och hälla kaffet i kaffefiltret… att orka tvåla in mig i duschen... att få in benen i byxorna, utan att det trasslade till sig. När jag ätit, måste jag vila för att orka ringa ett telefonsamtal. Våren 2000 var jag liggande. Snön smälte, träden både knoppades och blommade, medan jag låg i återhämtning.

Aldrig har jag varit så utmattad. Varken förr, eller senare.

Det går inte att beskriva, så du förstår. Ingen som inte har varit så utmattad kan förstå. Jag kommer ihåg en fjällvandring, då jag låg ner på marken, några kilometer från fjällstationen. Jag var utmattad av en tung ryggsäck och en lång vandring, men jag kunde mana mig att kliva upp och stappla de sista kilometrarna.

Om du har levt så och ideligen gått över gränsen; gått över gränsen varje månad, varje vecka, varje dag, då kommer en dag då de sista reservkrafterna inte finns. Du kan inte mana dig längre. Du är totalt utmattad. Zero.

Då räcker det inte att vila en stund. Du har grävt ett djupt hål i reservbanken och du ligger på 100% minus. Det räcker inte att vila några dagar, för att den kraften ska komma tillbaka. Det räcker inte med några veckor. Inte ens några månader är nog, för att återställa en sån utmärglad kropp. Det tar år.

Tänk om jag hade vetat det, alla gånger jag tog nya tag och manade mig lite till och lite till.

Jag trodde jag var stark som en häst, uthållig som en kamel och det var jag också… tills jag hade missbrukat mig själv.

Tänk om jag vetat det…


------------------------------------------------------------------------------------------------


En läkare skrev utbrändhetssymptom på läkarintyget 1998. Jag behövde ta det lite lugnare. Negativ stress under flera år, med nedläggning av min egen arbetsplats och nu insinuationer om att jag även skulle lägga ner den nya… det är klart att det blir för mycket… 4 år av negativ stress.

Men jag visste att utbränd var jag då inte. Jag hade läst organisationspsykologi, så jag visste att det var en mode-sjuka och föresten skulle man vara totalt utmattad och det var inte jag. Jag stod upp och jag klarade 50%.

Att jag sedan ändå jobbade 75% och bara ville ha 25% sjukpenning, hade försäkringskassan aldrig varit med om. Det tog tid att få ut pengarna, för såna konstigheter måste utredas.

Flera år senare såg jag, att på sjukintyget stod det inte alls utbrändhetssymptom. Det stod utbrändhetssyndrom. Diagnosen var ett faktum redan 1998, men jag läste fel, läkaren pratade inte och jag kunde själv. Så jag harvade på i 1½ år till. Tänk så människan kan pressa sig själv till det yttersta, men medan en maratonlöpare kan få medalj, tilldelas det inga medaljer till utbrända tjänstemän.

-------

Kanske jag får ihop till en bok? Jag hoppas på det smiley

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post43

Attraktionslagen

KreativiteterPosted by Fylgja Sun, September 09, 2012 11:56:45

De flesta har nog hört talas om The Secret och Attraktionslagen?

För dig som inte har hört talas om det, så handlar det om att fokusera på det som är viktigt för en i livet. Det handlar också om att det vi sänder ut, också är det som kommer få tillbaka. Karma. Attraherar du det du önskar i livet? Eller sänder du ut/tänker på hur dålig du är, misslyckad och att du att aldrig kommer att lyckas? Säger du JA eller NEJ till det du vill ha?


Som du sår, får du skörda… sa man förr.

Som du tänker, så blir det, skulle man kunna säga nu.

Men... det handlar inte bara om att tänka bra tankar, utan det handlar också om att jobba för att grunda bra. Skapa en plattform och vara öppen för möjligheter, så att man kan ta vara på det som kommer i ens väg. Vara vaken och SE vad som kommer i ens väg.

Jag ska erkänna, att jag attraherade rädslor förr. Jag var vansinnigt rädd för att misslyckas på jobbet. För jag var rädd att förlora det... Ett jobb som jag mådde dåligt av, som på intet sätt tangerade min sanna personlighet. Där pressade jag mig, till det yttersta... p.g.a. rädsla.

Jag började jobba som chef, för att min kropp sa nej till arbete i barngrupp. Vad fanns att välja på, som förskollärare? Just då, när jag tillfrågades, såg jag bara jobbet som chef, som vägen bort från ett liv med ständig ryggvärk

Det här har med prägling att göra. Min fattiga barndom och mina föräldrars rädslor. Det och rädslan över att behöva lämna villan, som vi hade köpt för dyra pengar, när räntan låg som högst. Jag såg inte att det fanns andra sätt. Jag var rädd för fattigdom.

Många år av negativ stress i jobbet och den här känslan av att det inte fanns någon väg ut, gjorde mig sjuk. Tänk att det skulle behövas, för att jag skulle ändra mina invanda mönster? Vi sålde villan och flyttade till ett mindre och enklare boende, för att hitta rätt. Och nu HAR vi hittat rätt. En charmig gammal kåk på landet och en 1:a i stan.

Det tog många år, men nu tycker jag mycket gott kommer till mig i livet.

Jag tackar universum!

En del säger; Du har haft tur, du. Ja, så kan man ju se det om man inte vet allt, men så ser inte jag det. Jag har gjort medvetna val, som har varit väldigt bra för mig och min utveckling. Viktigast av allt; jag släppte rädslorna och jag släppte måstena.

Så många människor som styrs av måsten och det märks när de pratar med mig:

Du måste ju ha ett potatisland. Nej, jag ska verkligen inte ha ett potatisland. Förvirring... vad säger männ'skan? Ska hon inte ha ett potatisland, men det måste man ju... eller? Du måste rensa i rabatten. Nej, jag måste inte, men jag ska... men inte just nu, när jag har viktigare saker för mig. Ska du inte tapetsera om? Jo... kanske... men det är inte min prioritet.

Min prioritet, min önskan, min vilja... det är att njuta ett slag och få till arbetsrummet, så att jag kan måla. Det går före alla ogräs, egenodlade pärer och snygga väggar.

Min lust och min kreativitet är prio nr. 1!

Jag har önskat och tagit vara på, både möjligheter och relationer. Jag ville ha ett jobb, där jag fick vara mig själv och bli frisk och jag ville ha snälla vänner. Det har kommit till mig och även fast folk har frågat, hur länge jag ska går och skrota på det där jobbet, som jag är överkvalificerad för, så har jag stannat... och läkt... och nu stannar jag lite till. Det är gott att vara tillsammans med vänliga, tillåtande och goda människor.

Vi insåg att vi ville ha ett fritidshus för 4 år sedan. I nästan ett år, åkte vi runt och tittade på än det ena, än det andra... Kände in... Mmm... Ne-ej, det kändes inte rätt. Det är inte rätt vatten, sa maken. Det är inte rätt natur, sa jag...

Ett tag förirrade jag mig i gamla tankemönster och tänkte; är jag riktigt klok? Tror jag, att JAG ska få det ultimata? Men jag framhärdade och till slut hittade vi rätt. SÅ rätt och det har nu blivit vårt permanenta boende.

Det följde med en extra fastighet. Skogstomt med ett vitt gammalt hus från 1919.

Nu känner jag att det är väldigt viktigt för mig, att renovera det där huset. Vithuset på skogstomten. För där vill jag så småningom ha min ateljé och mina kurser. Ett enda rum, med eldstad i mitten. Där allt finns på plats. Jag VILL! Jag vill vara där och måla, trycka och ha kurser.

Hallå universum! Hör ni?

Jag vill ha ett ateljé- och kurshus i vithuset!

smiley

fortsättning följer....

  • Comments(1)//blogg.fylgja.net/#post41

Stilla

KreativiteterPosted by Fylgja Wed, July 25, 2012 21:04:17

stilla...
dagens bris har mojnat
vila.. vagga....
stilla ligger vattnet över sjön


bråda dagar...
nu, helt över
stress och press
helt slut...


stilla... vila....
sekunderna har stannat
vila... vagga
blodet i min kropp


stilla
vila
vagga


.....

(c) Fylgja

.

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post36

Bilden som uttrycksmedel

KreativiteterPosted by Fylgja Sat, October 15, 2011 15:02:56

1992 kom jag för första gången i kontakt ett bildterapeutiskt förhållningssätt.

Jag var på en serie studiedagar om flyktingfrågor och där deltog psykolog och bildterapeut Francesca Massa Mikaelsson från Ånge. Följden av det mötet, blev ett samarbete med den förskola där jag jobbade som chef. Vi engagerade Francesca att vägleda personalen i bildarbete med barn. Vi lärde oss förhållningssätt, betydelsen av kommunikationen via bilden och hur man kan använda detta i arbetet med barnen.

Jag blev personligen mycket intresserad, då Bilden som uttrycksform jämte Dans och Musik, ligger mig varmast om hjärtat. Under 90-talet gick jag också några studiecirklar med en symbolpedagog. Nu går jag en bildterapeutisk utbildning ledd av psykolog och bildterapeut Karin Szabó, Kavansa.

Att skapa bilder, är inte bara något kul som man gör, för att förgylla tiden, illustrera det senaste skolarbetet eller träna former. Bild är ett uttrycksmedel; ett språk att förmedla sig med. Med sig själv och andra.

I kursplanen för i Bildämnet står det bl.a:

Mål att sträva mot

Skolan skall i sin undervisning i bild sträva efter att eleven

– utvecklar sitt kunnande för att främja lust och vilja att på ett personligt sätt framställa bilder med hjälp av hantverksbaserade metoder och tekniker samt metoder inom dator- och videoteknik,

– blir medveten om bilden som språk och dess roll och användning i skilda sammanhang och kulturer samt utvecklar förmåga att kommunicera med hjälp av egna och andras bilder,

– utvecklar förmågan att analysera och samtala om bilder och förståelse av att bilden bär betydelser, skapar mening och har ett innehåll utöver det föreställande,

– tillägnar sig såväl en bild- och kulturhistorisk allmänbildning som kunskaper om arkitekturens och formgivningens betydelse för den egna miljön,

– blir förtrogen med kulturverksamhet inom bildens område samt dess professionella yrkesutövare.

Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret

Eleven skall
– kunna framställa bilder och former med hjälp av olika redskap och tekniker,

– kunna använda egna och andras bilder för att berätta, beskriva eller förklara,

– ha grundläggande förmåga att granska och tolka bilder och former,

– känna till några bildkonstnärer och deras verk.

Ingen elev som jag mötte under 5 år på högstadiet, kände att de hade bekantat sig med begreppet analysera och kommunicerat med bilder.

Extra viktigt är det med bilden som ett språk, när det gäller barn och unga, som har en liten verbal kommunikation, eller pratar väldigt mycket. I första fallet, kan bilden vara en hjälp att förmedla, vad som är viktigt just nu, eller känslor som har svårt att komma fram. I det andra fallet, där personen pratar väldigt mycket, kanske orden blir en barriär till känslan. Då kan bilden vara en hjälp att hitta in, till sin kärna.

Många tror, att saker faktiskt ser ut för alla, som de själva ser dem, men så är det inte. Det handlar om ljus, sinnes- och nervceller, näthinna och tolkning av impulserna. Dina värderingar är också med och tolkar.

Ett respektfullt sätt att närma sig andras bilder, är att lägga bort sina värderingar och eventuella pekpinnar. Att ta god tid på sig och titta och vara medveten om, att det du ser är just det som DU ser. Är du intresserad av vad den som har skapat bilden, vill säga... ställer du frågor.

Det intressantaste med en bild, är inte om den är vacker i ditt öga, utan vad personen som har gjort den, vill förmedla. Den kan också skapa upplevelser i dig, utifrån dina värderingar och erfarenheter. Därför uppskattar du, eller ogillar en bild. För att den tangerar något i dig.

Om ett barn målar fritt utan pekpinnar, eller hämmande värderingar... som t.ex. beröm, då utrycker sig barnet från sitt innersta. Ska man inte berömma, kanske du tänker. Jo, ibland kanske man ska det, men långt ifrån alltid. Många gånger är det bättre att intressera sig för bilden och dess skapare, än att rutinmässigt berömma. Ställ frågor, så att barnet känner sig sedd.

Många har varit den som satt bredvid och inte fick berömmet. I den vuxnes lust att berömma, kanske konsekvensen samtidigt blir att sänka, den som sitter bredvid. Den som inte blir sedd, som inte får en mottagare till sitt uttryck...

När ett barn skapar, uttrycker barnet något som är just nu, i denna stund.

Man kan inte med anledning av barnets färgval i en bild, säga hur det mår. Man kan aldrig med anledning av ett barns färgval, överhuvudtaget säga hur det mår, men i en serie målningar, med tillhörande kommunikation… där kan man se mönster. Och kanske barnet som målar i svart och grått och uttrycker sitt innersta, mår bättre än den som massproducerar rosa prinsessor. Masspoducerar, för att få mer av det beröm hon en gång fick.

Bara en tanke.

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post19

Bildterapi

KreativiteterPosted by Fylgja Mon, May 16, 2011 21:29:08

Detta veckoslut tillbringade jag tillsammans med 5 rara människor, i fantastiska bildprocesser, i en underbar miljö vid en vacker sjö i skogen utanför Rättvik.

Jag har påbörjat en utbildning i bildterapi och detta var första träffen.

Det är inte första gången, inte andra eller tredje, som jag jobbar med bild på det här sättet. Redan för 20 år sedan, provade jag på det för första gången, men i det som jag är i nu... med mitt beslut om att bejaka mig själv och mina intressen fullt ut... är det något fantastiskt som sker. Jag kommer att ägna mig åt det här, de närmaste åren.

Och så de härliga människorna. Vad mer kan man begära? Ja, inte hade jag trott att jag skulle träffa på en psykolog/bildterapeut med Jungiansk inriktning, som också är intresserad av shamanism… men så är fallet. Kan det BLI bättre?

Jag njuter!


  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post9

Att skapa avtryck med sitt uttryck

KreativiteterPosted by Fylgja Sat, April 09, 2011 17:09:30

Jag ser konstnärligt skapande, som ett uttryck för själen och dess erfarenheter oavsett om det rör sig om måleri, musik eller dans. Uttryck i utveckling ger avtryck, både inför våra ögon och i våra själar.

Ibland ser jag så tydligt i mina bilder, vart i min utveckling jag var just då... men tro inte att DU vet hur en annan människa mår, genom att titta på hennes bilder. Du kan tro, utifrån dina egna referensramar, men du är du... och jag är jag.

En del tror sig kunna tolka bilder och visst kan i viss mån, våra inlärda kulturmönster sätta prägel på vad vi gör. Ett hjärta är förknippat med kärlek, men att förutsätta... är alldeles för enkelt. Var och en äger sin bild och när vi möter människors bilder, ska vi förhålla oss ödmjuka och inte klampa in. Vi kan såra enormt, med en förlupen oigenomtänkt kommentar och särskilt barnen, är extra sårbara.

Ofta hör man vuxna kommentera barns bilder, med värderande fraser som "Vad duktig du är!", "Vilken fin blomma!" och de som lyckas fortsätter att producera, gärna samma blomma om och om igen, för att fortsätta få bekräftelse. Utvecklingen riskerar att stanna vid en blomma gjord som en gul boll, med röda "bollkronblad" och en rak stjälk, med "kanot-blad". (Hur många vuxna är det inte som ritar katter som snögubbar; en stor boll, med en liten boll ovanpå och så lite detaljer).

Värre är det för dem som aldrig får höra ett berömmande ord, när kamraten överöses med beröm, både här och där. De barnen slutar uttrycka sig och tappar ett språk. Så sluta ge slentrianmässigt beröm och SE individen. Intressera dig för vad personen vill uttrycka och ställ frågor. När du ställer frågor om bilden/uttrycket, ställer du frågor till barnets själ och vilket barn, vill inte att vuxna ska bry sig om dem? När du möter barns uttryck och avtryck av sin själ, kan du iställa säga:

"Vilken intressant bild - vill du berätta om den?"

  • Comments(0)//blogg.fylgja.net/#post1
« Previous